Däremot behöver omvärlden ta sig en ordentlig titt omkring innan det är försent.
Den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15-44 år i Sverige är självmord.
Över 1000 människor tar sitt liv i Sverige varje dag. Ett försök på en mätning visade att på varje fullbordat självmord går det mellan 10-20 självmordsförsök. (Svårt att mäta dock då långt ifrån alla självmordsförsök slutar på sjukhus) Studien visade också att i de flesta fall som handlade om självmord hade tydliga tecken vistats tidigtare.
Där har vi problemet.
Oftast (enligt min erfarenhet) försöker man dölja hur man mår. För vissa funkar det bra men andra gånger kunde man likagärna stått ock skrikigt sanningen i någons öra. Ändå reagerar folket inte.
Det är dags att vi skärper oss, det är dags att våga reagera.
Oroa er inte att personen ska bli arg, vilket skulle du välja, riskera att förlora en vän för att du agerar eller riskera att förlora en vän med vetskapen att du kanske hade kunnat rädda honom/henne.
Ni som vill men inte vet hur kan ju börja med en enkel sökning på google. Där finns massor av tips på hur man förebygger problemet som inte skulle behöva vara ett problem.
För er som inte vill anstränga er riktigt så mycket som en enkel sökning kan ju börja med att läsa på om psykisk livräddning genom att klicka här.
Till alla er där ute som väljer att kämpa, kom ihåg att ingen någonsin kan klandra er för någon annans självmord. Ni kan inte rädda någon, ni kan bara ge någon det stöd och de verktyg personen behöver för att rädda sig själv.
Framför allt, kom ihåg att ni aldrig någonsin är ensamma.
Ps. Vill passa på att tacka Seth, han har varit en skyddsängel för många. Trots att han och jag aldrig tog oss hela vägen fram så har han gett mig kunskapen att hjälpa så många andra i liknande situationer. Han inspirerade och hjälpte mig med mitt skolarbete som visades upp på Kalmar konstmuseum under hösten år 2009.
Klicka här för att se utställning. Ds.
 |
| http://www.hjalplinjen.se/ |
Vi alla har olika styrkor, och olika smärttrösklar. Andra klarar mer och andra klara väldigt lite... ärligt talat vet jag inte vad jag ska skriva. Jag vet inte din smärta.
SvaraRaderaJag minns bara en gång när jag fick veta att min bästavän i världen , hade funderat på att ta sitt liv. Jag blev så chockad och orolig.
Visst jag har också haft det i tanken någon gång, men jag har alltid kommit underfund med att det finns så mycket som jag älskar och många som älskar mig. Tonåren är en stadie då så mycket händer. man växer ifrån sina vänner ibland och blir ensam kvar (tro man), kroppen beter sig inte som den ska. Och man tänker inte längre än att man vill slippa allt elände. När man har klarat det blir man snart vuxen och då kommer ännu större förväntningar på en. JObb, kärlek, var man ska bo, framtiden. Vilket nästan är ännu värre, om man inte klarar fylla alla kraven och mål.
Min vän lever och är idag en mycket starkare människa än någonsin. Och hans/hennes ambition är att visa alla som mobbade och var jävliga, att han/hon är en mycket bättre människa nu.
Men du Sanna som vän, ska som du säger, inte tro det är ditt fel. Jag kan tyvärr inte säga att jag kommer rädda andra från samma öde. Men jag har, och ska alltid ha koll, och finnas där för dom jag känner och älskar.
Där bland dom finns du också, om du vill.
Jag delar din sorg och förlust.
Jag har själv inte kännt den, men jag har kännt oron för det.
<3
Vad fint du skriver, tack så mycket<3
RaderaMånga gånger räcker det med att bara vara uppmärksam men ja, det är ju inte alltid det räcker.
Tack för ditt stöd Tessan, jag klarar mig alltid men det är alltid skönt att veta att man alltid har vänner att falla tillbaka på, för nog har jag känt mig aningen ensam de senaste sex månaderna.