Ska vi prata lite om att jag har lämnat en förklaring i stil med "alltså vet inte hur men det var min katt som ringde" efter ett meddelande ha lämnats i en röstbrevlåda från min telefon.
Ska man ens skratta eller gråta över att det är sant? Att det faktiskt VAR katten som ringde?
HUR FÖRKLARAR MAN ENS DET?
Hade jag hållit huvudet kallt hade man ju kunnat dra till med en lögn i stil med "hoppsan jag råkade visst fickringa" eller "jag ville bara kolla läget"
Ångrar mig lite där. Eller mycket.
MEN.
Nu vet i alla fall personen i frågar hurdan jag är. Värre än sådär blir det liksom inte.
Eller jag hoppas inte det i alla fall.
Dumt att lova massa saker med två sphynxar i hushållet.
Bortsett från att Tokyo är översocial och ringer människor han inte borde så verkar matte ha fått fnatt hon med och tänker ägna morgondagen åt socialt umgänge.
Nu igen.
Jag vet, snart har jag varit social nog för hela året men jag står verkligen inte ut med tanken på att sitta hemma i soffan i min ensamhet.
Funderar också på att göra en "YOLO Safe"-tatuering.
Hej livskris liksom.
Men vet ni vad det bästa är?
Jag tror inte ens att det ÄR en livskris.
Det är bara sju år av att dämpa mig själv i Carls närhet för att han skulle slippa tycka att jag var skitjobbig. Sju år av undertryckt galenskap.
Jag har en del att ta igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar