Pälsklingen

Sitter med en liten boll av kärlek i knät, invirade i husets mysigaste filt.
Jag får lite dåligt samvete för det känns som om han har saknat mig min lilla skatt.
Trots att vi vaknar intill varandra nästan varje morgon känns det ändå som om det var en evighet sedan vi gosade såhär.
I övrigt har han börjat växla mellan att sova hos mig eller under eget täcke i andra halvan av sängen.
Antingen börjar liten bli stor och det är dags att utöka reviret eller så stökar jag alldeles för mycket i sömnen för att han ska orka med mig.

När vi flyttat (en månad kvar!) ska vi ta tag i våra liv igen!
Till dess är det bara att välkomna kaoset och hoppas att vi överlever?

Vad vore jag utan dina andetag?