Jag försökte verkligen.
Det gick såååå bra! Jag var jätteduktig.
Glad, positiv, förväntansfull och försökte tappert uppfostra sambon till att uppvakta den där tjejen som jag är ganska säker på får hans hjärta att slå några dubbelslag.
Det är lite gulligt ändå.
Jag vet. Han är mitt ex. Jag trodde aldrig jag skulle kunna se honom som en vän.
Men ärligt talat?
Jag menade allvar när jag tyckte att han skulle köpa henne en ros.
Jag missunnar honom inte att le fånigt över ett sms eller helt enkelt att vara kär.
Jag hoppas han är kär.
På riktigt.
För kärlek är det absolut bästa jag vet.
Jag lever och andas för det där rosa fluffiga.
För andra och för mig själv.
Men det är väl också jag ligger nerbäddad nu med ett stort svart hål i bröstet.
Jag blev hals över huvud förälskad på en natt men det fanns ett stort hinder.
Så pass stort att det enda rätta var att vända och gå.
Gör det rätta, gör det nu.
Bara vänd dig om och gå.
Det gör ont. Trots att logiken säger att det är orimligt så gör det faktiskt väldigt ont.
Olycklig kärlek.
Jag hade glömt bort det där.
Förkrossad, sårad och sviken visst. Men olyckligt förälskad?
Det var ett slag under bältet. Inte riktigt vad jag behövde just nu.
Så det blev en jobbig kväll när jag sprang rätt in i en osynlig vägg igår och lillasyster fick ta med mig hem, mata mig och trösta mig. Hon är väldigt bra den där ungen.
Idag har det varit väldigt upp och ner.
Jag försöker fokusera på hur hårt Matilda ansträngt sig för att få mig och skratta och på mina såpbubblor. I några minuter där när vi gick över Maxi's parkering efter att jag köpt mina såpbubblor var jag löjligt lycklig.
Det är de minuterna jag tänker ta med mig från den här helgen.
Nu tänker jag sluta deppa (haha, lycka till...) och pussa på min lilla kärlek som precis kröp upp i min famn. Han är väldigt lyhörd min lilla skatt<3
Bild tagen innan livet gick åt helvete!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar