I found her!

I vad som känts som hundra år har jag mött min egen blick i spegeln och undrat vems reflektion det egentligen är jag ser. Är den där blicken verkligen min? Den känns obekant.

Sen kom bakslaget med huset och allt och när jag väl reste på mig igen så var det en annan blick som stirrade tillbaka på mig i spegeln. Min egen.

För första gången på så länge var jag säker, där är jag.

Samtidigt kändes det konstigt. Som att återse en gammal vän man inte träffat på flera år, hur väl känner man egentligen varandra då? Man vet allt om varandra men känner man verkligen varandra bara för det?

Det spelar ingen roll, vi är back together och så får vi utgå ifrån det.

Mjuk på utsidan men med kevlar på insidan.

Det är inte svårt att såra mig. Jag låter folk driva mig för långt hela tiden och jag är för snäll (förstår fortfarande inte varför det ska behöva vara en dålig egenskap) men i slutet av dagen?

Det är inte mycket som fastnar.

Någon säger en sak och fine, det gör ont. En liten stund. På utsidan.

Vad hjälper skinn på näsan när man hela tiden bara är ett skrapsår ifrån att bli sårad?