Opublicerat ur arkivet: Det som inte dödar härdar

Jag vet att många av er ifrågasätter mina val i livet just nu. Vad händer? Har jag flippat totalt?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. För jag är definitivt inte mitt vanliga jag.
Grejen är väl bara den att jag är ganska glad för det.

2009 gick morfar bort. Året efter var det mormor. Jag hann knappt hämta andan efter det innan det var 2012 och det var Seths tur.
Våren 2014 tog jag det jobbiga beslutet att bryta med min bästa vän.
Fyra av de viktigaste människorna i mitt liv. Det som blev kvar var rädslan över vem som skulle stå näst på tur.
Jag blev så rädd för döden att jag i princip slutade leva.
Det är så tröttsamt att gå runt och vara konstant rädd för något man inte kan påverka att jag de flesta dagarna inte ens orkade försöka göra något annat än att dra ett täcke över huvudet och sova så fort chansen gavs.
Jag orkade inte träffa vänner, att lämna Öland var en pärs och redan här visste jag ju egentligen att jag inte kunde fortsätta såhär.
Jag hade bara inte någon energi att ens försöka ändra på det.
Jag kunde träffa vänner men istället för att få energi tog det så extremt mycket av mig att jag inte orkade med annat den dagen.

Matildas och mina Stockholmsresor blev början till förändring. För varje gång jag släpade mig iväg och insåg att jag både kunde ha kul OCH överleva blev jag lite starkare. Lite mer härdad.
Men ändå satt jag och hyperventilerade med panikångest på en MAX resturang i centrala Stockholm efter Kentfest, övertygad om att vi inte skulle överleva natten.

Paniken jag kände i augusti inför att boka en resa till London för att se All Time Low? Ja jag har nog inte ens ord att beskriva den. Jag var ärligt talat inte säker på att jag skulle kunna resa överhuvudtaget men jag bokade ändå. För Matildas skull. Min drivkraft i livet. Do it for the memories, tänkte jag.

Hösten kom och det tog slut mellan mig och Kalle. Min trygga famn. Han som varit med under alla dessa år, byggt ett hem med, skulle plötsligt lämna mig.
Ingen var förvånad. Inte jag heller, det hindrade inte den sista reservenergin jag hade från att ta slut.
Jag grät på väg till jobbet. Jag grät på rasterna. Jag grät när jag skulle sova och jag grät när jag vaknade.
Jag orkade inte bli lämnad igen.
Hela december passerade och allt jag gjorde var att existera. Julen passerade nästan obemärkt. Det var mysigt och så men känslan fattades för jag orkade inte.
Det var någonstans där min brytpunkt var. Antingen kunde jag ta mig igenom livet genom att bara existera. Ta ett djupt andetag, göra ett försök att delta och sedan krypa ner i sängen igen eller så kunde jag get my shit together och börja leva istället.

Så ja. Att supa tills man spyr, köpa en snusdosa och testa bara för att den ska smaka choklad, dra till London med främlingar, vara ute till gryningen, hångla först och presentera sig sen, ha en person man bara träffat en gång som bakgrundsbild på telefonen... kanske inte låter som några strålande livsval. Jag är snart 24 år. Vuxen. Deklaration, hemförsäkring och bostadslån.
Men om nu en chokladsmakande snus, en drink för mycket eller en utebliven skönhetssömn är vad som får mig att må bättre än jag har gjort på flera år, är det inte okej då?
För varje ny sak jag vågar testa, varje puckat omoget val, varje misstag och varje gång jag utsätter mig själv för något jag fasat för, varje gång jag överlever blir jag lite tuffare. Lite mer skinn på näsan, lite självsäkrare.