fredag 20 november 2015

2015 - det bästa i mitt liv



Jag snubblade bakåt ett år i tiden. Läste texter  jag skrev då. Texter så genom syrade av smärta att jag blev tårögd. Var det verkligen sådär? Gjorde det verkligen så ont? Jag minns knappt, allt jag minns är den där känslan av tomhet. Att inte vilja eller orka göra något, bara sätta ena foten framför den andra tills dagen var över och det var okej att gå och lägga sig.
Och hoppet. För det som fick mig att orka stå var att jag visste att jag hade min familj i ryggen som hjälpte mig och så var det den där känslan jag aldrig riktigt ville ge upp, känslan som sa att bättre saker väntade bakom hörnet om jag bara höll ut.

Jag gav mig själv till nyårsafton och den första januari 2015 började jag resan mot mitt roligaste, sjukaste och mest fantastiska år någonsin.

Alla galna upptåg med min syster, jag har aldrig haft så roligt i hela mitt liv, ingenting kan mäta sig med första kvartalet av året. Flytten till lägenheten, när jag skriver detta ligger jag i sägen och tittar upp på stjärnhimlen genom takfönstret. Även om jag inte bodde ensam särskilt länge och även om min syster praktiskt taget bodde här hos mig i början så vet jag att jag kan nu.
Jag dör inte av att bo ensam, faktum är att det visade sig passa mig väldigt bra, även om det var jobbigt att veta att katterna var ensamma så långa dagar.

Och så var det ju den där valborgsmässonatten på O'learys. När den dryga snubben som brukade vara inne och handla med sin flickvän ibland, dök upp och började prata med mig och Matilda.
Och visade sig vara okej.
Och visade sig ha en kompis som såg väldigt bra ut och var rolig men som jag aldrig trodde att jag skulle se igen.
Som jag sedan träffade igen och trodde han skulle bli en nolla i mängden.
Som visade sig vara den som skulle bevisa för mig att jag inte hade varit så snett ute från början med mina tankar om hur ett förhållande egentligen skulle vara. Som fick kämpa ganska bra för att gräva upp alla drömmar och idéer om romans som jag sedan länge begravt.
Som fortfarande ibland måste kämpa mot min misstänksamhet när han gång på gång ter sig vara allt för bra för att vara sann.

Jag har efter nästan ett år fått tillbaka min Tokyo.
Nattis mådde bra av separationen för han och jag är samma. Han delar mina känslor och jag delar hans. Tokyo har alltid varit en liten egen individ med egna idéer och känslor och det tog hårt på honom. Han behövde en stabilitet och trygghet som jag inte kunnat ge honom, det var ng ingen som trodde men han är den sköraste själen av oss alla tre.
Och nu har jag fått tillbaka min pojk som jag känner igen honom, för i Markus har han hittat den där delen trygghet han saknade. Och inget har nog värmt mitt hjärta mer än det.
Det låter kanske sjukt men Nattis kompletterar mig, känner mig och kunde se saker som inte jag såg.
Utan honom är det inte säkert att jag hade gett Markus den chans han förtjänade.
För hur många gånger jag än förälskade mig under våren så var han den enda som nådde fram till den där muren som satt långt, långt inne. Ytliga förälskelser är en sak, men jag hade bestämt mig för att inte släppa in någon hur som helst. Nattis var den som sa åt mig att släppa in Markus, även om jag inte var redo.
För ärligt talat, jag var inte redo för ett nytt seriöst förhållande när jag träffade Markus.
Men ibland måste man våga chansa och jag har inte ångrat mig en dag.

För ett år sedan vändes hela min framtid upp och ner.
Nu ligger jag här, i min lägenhet, bredvid Mannen med stort M, med katterna som snarkar fridfullt framför elkaminen vi renoverat.
En liten familj.
Precis som jag alltid önskat mig.



2 kommentarer: