Min egen musa (Varning, nattflumm-inlägg!)

Jag är verkligen en musa för mig själv. Jag är övertygad om att ifall jag bara tog mig tid att sätta mig och skriva ner saker som händer i min vardag skulle det bli en skitbra bok.

Ni minns den där gången jag fantiserade om en varulvsbok tills jag skrämt upp mig själv så pass att jag knappt vågade sova? Well idag föddes fortsättningen.
Klockan var mitt på dagen och jag promenerar i motionsspået med hunden.
Får för mig att haren som nyss korsade min väg kanske inte är så ofarlig som den verkar? Sedan följde en lång diskussion inuti mitt huvud om olika attacktekniker harar skulle kunna tänkas använda, hur högt de skulle kunna hoppa och om jag skulle kunna bli av med den genom att enbart använda benen.
Detta kickade igång min fantasi vill jag lova. Resten av promenaden genom skogen kände jag ögon som brännde i nacken men när jag såg mig omkring fanns där varken varg, björn eller jättegräshoppa.

Nope det enda som var minsta farligt för oss var den blodtörstiga vakthunden som bor i slutet av gamla motionsspåret. Jag hatar vakthundar. Eller nej, jag hatar EXTREMA vakthundar. Vakthundar som gör sig beredda på attack om man råkar gå tio meter ifrån tomtgränsen för att den helt enkelt inte finns mer plats.
Hade jag varit ensam hade jag gått förbi ändå. Min hjärna påstår att det vore något ironiskt och tillfredsställande att verkligen bli attackerad av en hund. Efter alla år med "nej h*n är världens snällaste" när jag stått och hyperventilerat vore det skönt att på sätt och vis få bevisa att hundar är DJUR.
Alla djur är snälla till den dag de attackerar, right?
Nu säger jag inte att alla hundar och andra djur inte går att lita på men är någon rädd måste man acceptera det. Så som sagt, hade jag varit ensam hade jag gått förbi, bevisat för mig själv att jag faktiskt klarar det nu.
Men lika mycket som Elton är en gudagåva och en sorts belöning för mig, håller han mig tillbaka.
Möter vi en hund som ovannämnd är allt jag tänker på hur jag ska kunna försvara både mig själv och Elton.
Faktum säger, efter mycket noga övervägande att jag antagligen inte skulle klara det.
Så vi vände och gick. Bort från odjuret och bort från min seger.

Detta är en förskönad och barnvänlig version av odjuret som stirrade på mig i skogen. Det som gömmer sig i skuggorna när jag är ute när det är mörkt. Det är inget odjur som attackerar. Det bara finns där, betraktar, tvingar mig att vara medveten om dess ständiga närhet med uppdraget att försöka driva mig till vansinne.

För galen är vad jag kommer bli om jag inte lär mig titta i speglar eller ut genom fönster efter mörkrets inbrott, vistas utanför dörren utan att jaga upp mig själv tills jag har hjärtat i halsgropen.

Så den stora anledningen till att jag borde bli skräckförfattare är att jag vet hur det är att vara rädd.

Gansla logiskt va?