Jag vill ägna ett inlägg åt min kropp, min fantastiskt tåliga kropp. Jag är rädd att jinxa mig själv nu, just my luck liksom men ändå. Så många gånger jag har trillat utan att bryta något. Vi drar några favoritfall (kronologisk ordning)
Körde foten genom ett cykelhjul i rörelse
Trilla ner från ett tennisbord utomhus (hjärnskakning)
Oräkneliga fall från en cykel i full fart på väg till skolan. Några jag minns är när jag cykla omkull knappt 50 meter från garaget där jag startade, den gången jag svängde och gled riktigt coolt på isen slowmotion! Och en jag inte minns slutade med att mamma fick komma och hämta mig hos skolsköterskan och hela jag var omplåstrad. Undra hur jag lyckades med det?
Resmobacken. Var där kvällen innan och såg min vän dra dit som en torsk och få en bula i pannan och kaxig fjorton/femtonåring som man var skulle man ju åka över det där livsfarliga guppet en gång till... Jag misstänker starkt att jag fick en spricka i svanskotan den dagen. Herregud, så ont har jag bara haft en gång till i mitt liv...
För två vintrar sedan halkade jag ner för yttertrappen i Grönhögen. Stentrappa, sten nedanför och is ovanpå det.
Höll på att skrämma livet ur mamma när jag fnittrade ett "jag vet inte" när hon frågade om jag var okej. Sen kom smärtan. Jag trodde att jag aldrig skulle ta mig upp. Det var helt klart värt att fundera på att ligga kvar och frysa ihjäl framför att röra på sig. Med huvudet på nedersta trappsteget låg jag ju ändå bekvämt...
Där efter påbörjades de mest smärtfyllda timmarna i mitt liv. Inne på soffan låg jag och skrattade medan chocken sakta lämnade min kropp. En timme senare skulle vi åka hem. Jag hade ännu en gång slagit i svanskotan och ryggslutet och att åka bil... Jag grät av smärta hela vägen hem. Och lite till när jag kom hem. Och lite till efter det.
Så ja, några rejäla smällar har min kropp fått stå ut med, ändå håller skelettet som om det vore gjort av titan.
Det är som om jag och min kropp vore skapta för varandra❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar