Men inte ska du väl dricka ditt hjärta itu

Här sitter jag och pimplar vin i min ensamhet klockan fem en tisdag.
Hade hundra ursäkter men jag kommer inte ihåg någon av dem just nu.
Jag har en gnuggis på armen, Spider-man såklart.
Jag hittade den i en låda när jag städade.
Flyttstädade.
Bara lite såklart. Rensade lådor på all skit jag envisas med att spara.
Innan det packade jag tre flyttlådor som nu står och stirrar på mig i hallen.
Ni vet, utan att blinka eller tappa fokus en sekund. Sådär som bara flyttlådor kan stirra.
De påpekar att jag kanske borde visa lite mer hänsyn. Vara lite ledsen.
Men jag kan liksom inte vara ledsen längre, förlåt men det går inte.

I fredags var jag redo att ge upp, bara lägga mig ner och aldrig resa mig igen.
Jag grät tills jag spydde, stämplade in en timme sent på jobbet men inte för att jag var ledsen.
Det är oron som tynger.
Hur ska det här någonsin kunna lösa sig när jag, som drar det tyngsta lasset med allt det praktiska, sitter hukad över en toalett? När jag sitter på köksgolvet och inte ORKAR resa mig. Fysiskt omöjligt.

Men det är ju så det har varit nu, det senaste.
Jag har varit ensam så länge i det här förhållandet.
Synd bara att jag var för naiv för att inse det tidigare.