Jag minns första gången min bästa vän berättade att han inte ville leva längre.
Jag var fjorton år och visste ingenting om livet.
jag insåg det då, jag hade verkligen ingen aning om hur jävligt det faktiskt kunde vara.
Av någon anledning blev jag, fröken oseriös nummer ett, väldigt saklig.
Det finns ingenting som heter lagom i mitt känsloregister.
Det är inte många steg mellan överlycklig eller totalt förkrossad.
Jag blir hals över huvud förälskad på två sekunder och det krävs så lite, så fruktansvärt lite för att såra mig.
Jag inser det varje gång jag går tillbaka in i den där sakliga rollen jag tog på mig när min vän inte ville leva längre. För den funkar ju även på mig.
Talar om för mig när jag håller på att rusa rakt in i en vägg eller tar över och styr upp när jag håller på att drunkna för att jag inte lyssnade från början.
Det är skönt att ha i bakhuvudet ändå.
Den där sakliga-Sanna's got my back och jag behöver henne så jävla mycket just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar