På min födelsedag i somras skulle vi lite snabbt springa in på Djurkompaniet i Kalmar och köpa kattsand för att postnord hade slarvat bort 60 kilo sand och det var kris.
Eftersom 2017 var året då jag bestämde mig för att jag verkligen borde göra slag i saken jag pratat om sedan jag var femton - att skaffa råttor som husdjur - så ville jag ju gärna titta lite på djuren de hade i butiken, även om jag är en stark förespråkare av att köpa från uppfödare och inte stackars massproducerade smådjur i affär... Men titta kan man ju alltid göra.
Bara för att se.
Och såg, det gjorde jag. Men ingen råtta utan en mus.
Hon satt i sin matskål och blängde på mig medan hon knaprade på vad än för foder de nu gav henne.
Jag gick närmare men hon vek inte av med blicken för ett ögonblick.
Redan när jag började titta på råttor hade jag bestämt mig för att jag skulle ha en tjej som hette Vilja och om det var något jag såg i den här lilla musen så var det VILJA.
Hon visste precis vad hon ville och skulle inte ge sig förrän hon fick vad hon ville ha.
Den där lilla musen hade mer utstrålning än de flesta människor jag mött.
Men jag gick därifrån tomhänt. För man kan inte spontanköpa ett husdjur.
Och man ska ju faktiskt inte stödja djuraffärsavel utan vända sig till uppfödare som vet vad de gör och ger djuren en bra och kärleksfull start i livet.
Jag googlade fakta om möss hela vägen hem från Kalmar och halva natten därefter.
Sen googlade jag varje ledig sekund och sög åt mig så mycket information jag bara hittade, precis som jag läst på och lärt mig om tamråttor under ett halvårs tid satt jag nu och nötte information om möss. Allt jag visste sedan tidigare var att möss inte alls var särskilt lika råttor.
Stor hjälp, verkligen.
Den fjärde augusti, typ en vecka senare, skulle jag in till stan med mamma och Matilda.
På vägen in sa jag att jag ville åka förbi djuraffären, ifall musen fanns kvar var det mening att jag skulle ha henne och förhoppningsvis en burkamrat till henne då jag inte hade sett någon annan men mushonor inte ska bo ensamma. För vad var oddsen att de faktiskt fanns kvar?
Mitt hjärta tog ett glädjeskutt innan paniken infann sig, Vilja satt där och väntade på mig.
Men även om jag fick lite panik så kan man ju inte gå emot ödet eller hur?
Så jag gick snällt fram till personalen och frågade om mössen fick följa med mig hem.
Det visade sig att de suttit och väntat i affären i fyra veckor eftersom kvinnan som beställt dem aldrig hade kommit tillbaka och hämtat dem.
 |
| Första gången jag såg lilla Viljis |
 |
| Tokyo övervakar flickorna |
 |
| Min lilla Pärla! Markus fick döpa henne för rättvisans skull och valde Pärlan efter musen i Räddningspatrullen. |
Nu, såhär ett halvår senare har Pärlan verkligen blommat ut och är inte så skygg längre även om hennes syster helt klart är den som bestämmer.
Lilla Perly är verkligen den ömmaste lilla själ jag någonsin haft turen att möta.
De kompletterar verkligen familjen min fina små flickor ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar