Fika på ICA - Humans, not places, make memories.

Är det inte lite fint ändå att det oftast är de dåliga minnena som suddas fortast ur minnet och lämnar kvar de fina?

Om man bortser från att man måste vara en rationell person som kan påminna sig själv om att man gick av en anledning.

När jag var och handlade igår och blev lite avundsjuk på Anja som plockade frys (!) insåg jag att det var dags.

Så idag åkte jag dit vid 7:30 och drack kaffe med dem i kassan idag. Tankade lite ICA-energi. 

På det där sättet som egentligen har väldigt lite med ICA att göra och väldigt mycket med vilka som jobbar där.

Gud vad jag kan sakna våra märkliga diskussioner.

Jag vet inte riktigt hur mina nya arbetskamrater skulle reagera om de fick höra vad som egentligen snurrar i hjärnan på mig under kafferasterna. Men för att vara rättvis så var det åtminstone en två år lång invänjningsperiod på ICA-gänget också. Sedan härdades de liksom efter hand.

Och lite lättare var det faktiskt att vara helt dum i huvudet när man aldrig behövde använda hjärnan och alltid bar arbetshandskar och byxor med skitiga knän.

Nu är jag mer... klackskor och nagellack som faktiskt håller i mer än tio minuter. Det sätter ribban lite högre även om jag fortfarande är öppen om att jag är sjuk i huvudet. Jag visar det inte så ofta bara.

Som tur är var det ju lätt åtgärdat. Min gamla mugg och allt!