Hela gårdagen var ett enda stort vad i hela helvete?
Inledde dagen på kanske bästa tänkbara sätt. Tittade nämligen ut genom mitt favoritfönster och såg något röra sig. Något som visade sig vara en gris? (Som sen visade sig ha en kompis?)
Jag har liksom aldrig ens kommit på tanken att jag kanske skulle vakna upp en dag och se en gris utanför fönstret. Men! Det gjorde mig väldigt glad? Stod och tittade på dem så länge att jag nästan kom försent till jobbet. Men jag tror ändå att de på jobbet hade förstått om jag kom försent, giltigare ursäkt har väl ingen någonsin kommit med?
Svingullig ju? Såg en person som gick förbi och grisen blev jätteglad och sprang mot människan och man kunde verkligen se glädjen lysa om den? Jag känner verkligen att jag har underskattat grisar.
När jag kom hem från jobbet hade Markus lovat att vi skulle gå och titta på grisarna för det vågar jag inte själv. (Obs! Rädd för människor, ej grisar) men då hade grisarna gått in? Såg dem iofs inte imorse heller så de kanske aldrig har funnits? Är så förvirrad nu. Men i alla fall. Istället för att hälsa på grannarna grävde jag ner bärbuskar i vårt nya land. Det blev en riktigt mysig kväll i trädgården med kvällsolen i ögonen, utslagna knoppar på vårt fejk-körsbärsträd* och fågelsång. När jag inte orkade gräva upp fler hallonskott satte jag mig för att rensa lite ogräs i gruset utanför växthuset när jag plötsligt känner att någon buffar på mitt ben.
Det var grannens lille katt som ville ha uppmärksamhet.
"Jag får inte klappa dig ju" försökte jag men så stångade hon mig på armen och så fick jag klia henne lite under hakan i alla fall. Jag är verkligen hopplös, det GÅR INTE att säga nej till henne? Hon tyckte det var skitkul att rensa ogräs i alla fall. Sen lämnade hon mig för att jaga fasaner på tomten intill och jag gick in källaringången, slängde kläderna i tvättmaskinen och hoppade rakt in i duschen för att inte släpa in några virus till Tokis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar