Att icke-renovera en husvagn

Det är ganska mycket jobb med att inte renovera en husvagn har jag märkt.

Klädslar ska tvättas, dynor ska kläs om (tack GUD för den som uppfann muddväv. Mitt bästa tyg)

Mamma tog lite ledigt från sin köksrenovering i söndags och kom för att hjälpa mig riva ut alla tyger. Begagnat tyg är nog bland det äckligaste jag vet?

Nu går tvättmaskinen varm om kvällarna för att tvätta allt som går att tvätta, sen ska vi bara böka på alla klädslar igen (vem kom på att husvagnsdynor ska ha skitsmå dragkedjor på sina klädslar? Önskar den personen en vagel som straff, det är onödigt pissjobbigt att ta av och på dem).

Mackan är satt på att skumtvätta alla klädda delar som ska kläs om (vem kom på att man skulle sätta tyg på kanten av soffan och sängarna? Misstänker att det var en idiot).

Sängkappa är beställd, nya lakan och ny taklampa fixad, bäddmadrasser ligger i bakluckan på bilen, alla täcken, kuddar och övrig skit man samlat på sig står instuvat i kassar på kontoret...

Men! Vi är igång i alla fall och till nästa vecka kan vi kanske premiärbo i vagnen? Längtar så. Min årliga allergitrötthet har infunnit sig och även om det känns som att jag har ett berg kvar att bestiga så finns det ju massa mysigt som väntar efter det i alla fall? 

Var och städade ur gamla vagnen i helgen så Mackan kunde köra bort den till sina föräldrar så det blev ett bekymmer mindre. Kändes inte sentimentalt alls förrän jag skulle plocka ner alla polaroiderna med fina husvagnsminnen. Jag måste hitta på något bra med dem till nya vagnen. Gärna med lite mer plats så vi kan fylla på med nya fina semesterminnen. Jag menar, den kommer ju inte få uppleva något frieri eller förlovningsfirande den nya vagnen men vi ska nog kunna hitta på något annat kul med den. Typ familjesemester med Andersson-klanen på Kolleviks camping i sommar? Och kanske ett trettioårsfirande på någon väl vald plats? Känns som en bra början åtminstone.

Igår var vi och kollade Nightans njurar och nästa vecka är det dags för Tokyos blodprov som vi väntat på med en blandning av skräck och hopp. Ett veterinärbesök i veckan kombinerat med husvagnspiff var nog ganska bra planerat för man kan liksom fokusera på äckliga gamla dynor och döda myggor istället för att våndas över provsvar om njursvikt och cancer om kvällarna. Tokyo själv har nog glömt vad cancer är för något, för han har mer energi än någonsin just nu. Han vill bara vara ute heeeela tiden och helst slåss lite med grannens lilla tjejkatt som försöker komma på besök i tid och otid. Tur för mig att jag har Nightan som håller dem båda i schack. 

Nu vet ni vad jag pysslar med ganska exakt hela dagarna i alla fall så over and out för den här gången?