Ottenby lund

GUYS! Det har hänt!!! Jag har varit ute med kameran.

Det är så länge sen så jag vet inte ens.

Helt frivilligt alltså.

För att jag KuNdE.

Tog en kattunge under varje arm och tvingade dem att göra mig sällskap.

Vi åkte till Ottenbylund. Nu minns ni säkert, precis som jag detta som skedde för tio år sedan idag:

Det minns de nog på statistiska centralbyrån också och om de hade haft chansen hade de nog skakat om mig och frågat vad fan jag gjorde i skogen helt ensam. 

Det är ju inte en orimlig fråga och något jag ställde mig själv ett par gånger under promenaden också.

Men under the dark ages (också känt som Tokyos år som ovaccinerad) så gick vi mycket här pga ni vet... Ganska osannolikt att det går katter där? så han fick ju femton sekunders fristad att kissa i skogen ett par gånger och jag är ganska säker på att det var våra bästa femton sekunder på hela den tiden.

Och sen han blev vaccinerad och livet blev bra, solen återkom, blommorna blommade igen och allt som var dött väcktes till liv så har vi inte varit där. Vi har gått ganska exakt överallt utom just där.

Så jag tänkte att det var dags att återvända.

Och oj vad det återvändes. Hade ju varit najs med någon bild där inte ett sträckt koppel var i fokus men nu hade jag ju bara två händer och den ena höll liksom kameran och den andra hade fullt upp med att hindra honom från att krypa in under en rotvälta.

Vi var övervakade från första stund i lunden. En hjort stod på vägen när vi kom från parkeringen och jag svär på att han fkn stalkade oss under hela promenaden sedan? 

"Han är mer rädd för dig än du är för honom" har aldrig varit en tydligare lögn.

Tokyo tyckte det var sjukt spännande och vi överlevde ju i alla fall.

Kanske undrade den vad det var för pytteliten märklig jägare utan bössa som hade kommit till hans skog. Rimlig undran vill jag påstå. Eller så såg han leoparden som låg nerbäddad i vagnen och surade för att han tvingats följa med och tänkte att det var den märkligaste lilla leoparden han någonsin sett.

Trots massor av bilar såg vi knappt en själ i lunden. Började tro att hjortarna ätit upp alla när Tokyo klättrade upp på ryggsäcken och tyckte att han skulle sitta där.

Vi hade en högljudd diskussion om saken mitt på stigen och precis då gick det naturligtvis förbi en kvinna. Stackarn var nog mer rädd för mig än jag var för hjortarna.

Han är mitt livs äventyr den där ongen.

Jag glömde matskålen hemma så lunchen fick intas i klämmis-form. Vilket fungerade bra för lilla Hungrio. Nightan däremot som ska SLICKA i sig all föda matade mest rävarna dock. Behöver ta ett snack med produktutvecklarna på Mjau om att de ska göra blötmat med mindre bitar.

Känner inte en enda katt som inte hade uppskattat det.

Sen vi kommit hem, städat av lite och ätit lunch har Nightan och jag suttit vid datorn hela kvällen och druckit julte och när Mackan joinade oss testade vi Blossas årgångsglögg 2021. En besvikelse som jag knappt vill prata om. Den var verkligen inget särskilt alls och det är typ TRÅKIGARE än om den hade varit äcklig? Då hade den i alla fall varit något.

*Glöggflaskan knyter en snara och hänger sig i skafferiet*

Nej men förlåt. Den smakar glögg. Köp den om ni vill dricka något alldeles vanligt.

Nu ska jag gå och köpa mig en ny laptop så jag slipper sitta vid Mackans gamla stationära medan han spelar BRÄDSPEL på DATORN med sina kompisar. Det är ju bättre än hans ursprungliga plan att visa mig det spelet "för du kan nog tycka att det är kul" men jag får hjärnblödning av att försöka koncentrera mig medan hans neandertalar-karaktär ska crafta hit och äta bär dit. 

"Ska vi offra ett trä för att crafta dig ett spjut? Vi blir ju av med två ikväll också och då har vi bara ett kvar... Vågar vi chansa?"

JA.

Det vågar ni.

Det här gemensamma skrivbordet med datorer intill varandra var en jättebra idé på den tiden (förra julen) då vi spelade spel ihop. Det fina med en laptop är ju att det går att lösa utan en fast kontorsplats.