Du går och stirrar storögt ner i godispåsen din älskade har köpt till dig. Hen har verkligen överträffat sig själv denna gången, det finns inte en enda bit du inte vill proppa in i munnen på direkten. Du går långsamt genom köket för att inte snubbla över något medan du fokuserar på den prassliga påsens innehåll när du plötsligt tappar den. Påsen alltså. Du stirrar på den med den djupaste av djupa besvikelser i dina ögon och sedan... går där ifrån?!
Utan att plocka upp påsen? Som för övrigt hamnade åt helt rätt håll så inte en enda godisbit for ut, men ändå. Du bara går där ifrån.
Alltså jag bli verkligen inte klok på mig själv.
På allvar,vad är det för FEL PÅ MIG?
Jag måste ju ha blivit tappad som barn.
Har i alla fall hämtat min godispåse nu och tänkte lägga mig och lyssna på "Allt vi säger är sant" en podd av ungdomsförfattarna Per Bengtsson och Lisa Bjärbo (som jag råkar idoldyrka lite när det kommer till författande, så himla härlig person)
Tanken är att jag kanske kan snappa upp något matnyttigt från podden att applicera i mitt eget skrivande liv. Troligtvis inte dock jag menar, godispåsincidenten.
Just sayin'
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar