Jag har så himla mycket att säga, fast ändå inte.
Ångrar mig alltid halvvägs.
Skulle det vara så att jag inte ångrar mig så hinner jag tröttna innan jag kommit till poängen.
Hah, ibland undrar jag hur andra står ut med mig när jag själv hinner tröttna på mig innan jag ens öppnat munnen... Kanske just därför, alla andra slipper ju höra eländet.
Själv är jag instängd i mitt eget huvud dygnet runt, 365 dagar om året.
Inte ens om nätterna får jag lugn och ro.
I övrigt, mellan mina fem opublicerade, smått psykotiska, blogginlägg har jag även försökt efterleva Nora Roberts citat om att skriva:
Så ja. Jag har skrivit ett par dåliga sidor också, så jag har något att fixa. Alternativet var att sitta fast forever och så kan vi ju inte ha det. Jag är ledig i tre dagar nu och tänkte försöka komma någon vart med den där eländiga texten. Den där texten som är så himla lite jag att jag knappt vill kännas vi att den är min. Fast det är den ju och jag vet inte, den har liksom fastnat.
Vi får se. Känner jag mig själv blir det 90% kattgos i one piece framför en tv-serie de här dagarna men vadå.
Man måste väl få drömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar