Hej vardag!

Wow, efter ett helt galet 2015 so far var det visst dags att välkomna vardagen och framför allt - vardagströttheten.
Kommer jag någonsin hämta mig efter de där två sista intensiva veckorna i mars?
Jag tror inte det.
Det känns inte så.
Snälla låt mig bara sova.

Hur flyter livet annars då?
Jag har typ internet nu, fick låna min brors 4g-sticka tills jag fått tummen ur och flyttat bredbandet, känns bra att vara tillbaka i civilisationen men jag tycker ändå att jag klarade mig ganska bra utan större sammanbrott. Över förväntan helt klart!
Trivs askalasbra i nya lägenheten, den är spökfri så när som på grannen och jag får massor av vardagsmotion av allt j*vla springande i trapporna så det är ju alltid en bonus?

Att vara ensamstående med två tonåringar är dock... svårare än jag trodde. Jag menar, nog för att jag slet mitt hår förut men jag kan inte minnas att jag behövde skälla så mycket på dem förr? Nattis som stänger sovrumsdörren stup i kvarten och som väcker hela byggnaden med sin skönsång vid halv fem varje morgon...Och Tokyo som river hela lägenheten och allra helst - prylarna i mattes bokhylla - alternativt biter sin matte i baken så fort han inte får leka med sin favoritleksak.

Kommer jag någonsin hämta mig från det här?
Jag tror inte det.
Det känns inte så.
Snälla låt mig bara sova.

En sak är säker i alla fall.
Det där skrivandet blir det ingenting med i alla fall.
Inget på bloggen, inget på det där långa word-dokumentet jag vägrar kalla bok.
Det får helt enkelt vänta.
Måste pussa mina bebisar nu och be om ursäkt för att matte bara skäller på dem.