Mina flickor

Jag känner att jag, trots min frånvaro här när det skedde, behöver skriva ett litet inlägg om mina flickor.

Pärlan och Vilja har somnat in med en veckas mellanrum och det är inte klokt hur stor plats två så små varelser kan ta i ens hjärta.

Pärlan blev dålig över en helg, mager och uttorkad tog jag med henne till kontoret måndagen innan bröllopet och jag visste att det inte fanns något val. Hon reagerade knappt på att bli upplockad och hon vinglade fram när hon försökte gå.

Hon var en så varsam och försiktig liten själ, det kan inte ha funnits en enda ond partikel i den lilla kroppen. Jag slogs av det så många gånger. När jag först såg mössen i djuraffären trodde jag att Vilja bodde där ensam. Andra gången jag var inne och bestämde mig för att de skulle flytta hem till mig visste jag fortfarande inte hur många möss det var jag egentligen slog till på eller hur de såg ut eller vilka de var.

Men jag pratade med personalen och jo visst, det var två stycken där inne i den glest inredda buren. Under en liten stock satt den minsta lilla tjej jag någonsin sett. Personalen tyckte att jag skulle döpa henne till Rut efter det distinkta rutmönstret på hennes rygg men i Markus (och mina) ögon var hon bara en enda sak, en liten Pärla.

Det blev betydligt mer liv i luckan när hon flyttade hem till oss och hade hus och torn att gömma sig, hängmatta att vila sig i och mer ofta än någon annan jag sett hängde hon upp och ner i burtaket.

Hos veterinären matade jag henne med digestivekex innan hon somnade in i min hand.

Det mest passande namnet jag någonsin gett ett djur måste ha varit Vilja.

För det var precis vad jag fick. Men så valde jag ju inte namn efter djuret heller utan hade redan bestämt sedan länge att jag skulle ha en tjej som hette Vilja, även om jag länge trodde att det skulle vara en råtta då. Men jag valde ju inte heller Vilja utan hon satt där i sin matskål en dag och blängde på mig och även om jag sa nej den dagen hade vi ju redan bestämt oss hon och jag. Vi hörde ihop.

På många sätt var Vilja svårare att hantera som ny musägare för man plockade inte upp henne om hon inte gav särskilt tillstånd till det. Vilket inte hände särskilt ofta.

Hon var inte sämre än att hon själv markerade för katterna när det var nog och hon bet dem i nosen om de var för närgångna.

På slutet var hon fortfarande pigg men hon blev jättetjock över en natt och då förstod jag att någonting inte stod rätt till. Hon hade sedan någon månad tillbaka en synlig juvertumör som dessutom när som helst skulle börja trycka mot tarmarna och göra livet besvärligt för henne.

Det kan ha varit mitt svåraste beslut hittills men jag ville inte att det skulle gå så långt att hon blev lika dålig som Pärlan. Hon fick somna i sin bur medan jag klappade henne försiktigt över ryggen då jag vet hur kränkt hon hade varit om jag skulle ha "knispat henne" (med öppna handflator, alla har vi olika definitioner men detta hade absolut varit hennes...)

Jag måste ändå säga att det har varit väldigt skönt att jag har jobbat på Fastighetsbyrån när det här inträffade för det innebar att båda flickorna fick vara med på jobbet sin sista dag och det blev lite kvalitetstid när vi var kattfria, även om vi mest småpratade lite genom burgallret passade jag på att skämma bort dem medan jag hade chansen.