Satt och läste opublicerade inlägg här på bloggen (och publicerade dem i efterhand under rätt datum so no one will ever find them lol)
Hamnade i alla fall osökt i november 2014 och blev påmind om att trots allt stöd jag fick från alla håll var det också bland det jobbigaste just då?
Min familj var suverän, peppande och stöttande men så var det alla andra...
Som alla ville mig väl, det måste jag understryka men där stod jag som en liten spillra, livet var kaos men det jag tog med mig från allt det där var att jag duger precis som jag är... Bara jag ändrar lite på mig först. Logiskt, eller hur?
Det är så sjukt resonemang egentligen. När man blir hyllad för den man är i en mening och sedan får hör att man behöver förändra ett av sina grundbeteenden.
Jag var bra som jag var fast jag skulle inte vara så himla snäll. Skinn på näsan och tuffa till mig var ett måste. Jag tänker mycket på det där. På min ovilja att ändra på det beteendet.
Saken är ju den att det där är jag? Jag tar mycket skit. Jag anstränger mig mer än jag borde för att vara andra till lags. Biter ihop. Gör om och gör rätt.
Kan jag inte få vara bra nog ändå?
För det där är ett av mina mer sympatiska drag om man tar bort människor som utnyttjar det ur ekvationen. Jag kan vara självgod, gillar i regel inte andra människor och dömer hårt.
Men jag försöker åtminstone få människor i min närhet att må bra, oavsett hur mycket det kräver av mig och situationen.
Kan inte det få vara en ganska fin egenskap?
(Så kan vi ju istället lägga skulden hos skitstövlarna som trampar på andra människor för att de kan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar