Anything you say can and will be held against you

Känns lite smått risky att lägga ut ett sånthär inlägg när man har noll kontroll över vem som läser men wth så att säga. Det är väl ingen sport om man inte hyperventilerar lite ibland?

Om 17 dagar drar vi till Teneriffa! (Skuggan i horisonten på bilden...)
Läste ni det med en röst i erat huvud som verkade taggad?
I så fall, bra.
That's what I'm aiming for.
I värsta fall? Le och nicka om rösten riskerar att avslöja dig.

Håller mig lugn, peppar mig själv och pratar med Markus om resan när han längtar så mycket efter den att han bara inte kan låta bli.
På insidan?
På insidan väger jag på gränsen till full blown panic.
Ni vet sekunderna innan larmet går med blinkande röda lampor och tjutande sirener?
Där är jag.

Rädd för att vara rädd och rädd för att inte ha kontroll.
Rädd för att verka otacksam, rädd för att något ska hända som jag inte kan göra något åt.
Jag menar, katastrofer kan inträffa när som helst. Typ om något händer med katterna? Antagligen kan jag ju inte göra något om jag är hemma heller men då är jag åtminstone där.
Det är därför jag inte gillar att åka iväg.
Ju längre bort, desto svårare att ta sig hem om något händer.
Ser ni mönstret?

Bara under tiden jag har skrivit det här har jag kommit på elva nya katastrofscenarion som ger mig en klump i halsen och huvudvärk.

Sällskapet, solen, ledighet... Jag VET att det blir trevligt. Det ska bli mysigt. Kvalitetstid. Det handlar inte om det det handlar bara om att jag inte kan se fram emot något som ger mig sådan ångest att jag måste andas i fyrkant innan jag somnar på kvällarna. Jag behöver ha ljud omkring mig hela tiden, mina tankar är i mina texter tjugotre timmar om dygnet för jag kan inte hantera verkligheten just nu?

Min vana trogen stänger jag in mig. För jag har försökt förklara det förr men jag kan inte? Folk förstår inte. Det är ju inget att vara rädd för. Och jag är medveten om det. Jag säger det till mig själv varje dag. Det hindrar inte paniken från att sänka klorna i mig? Det har aldrig hjälpt.
Det är sjukt hur det kan vara lättare att bara blunda, ta ett djupt andetag och dra på ett leende och låtsas som ingenting än att försöka få folk att förstå.
But hey, det är mental hälsa i ett nötskal va?