Memories needs to be shared.

The worst part of holding the memories is not the pain. 

It's the loneliness of it. 

Vill ni höra något sjukt? Jag har gjort min första sättning av inlagan till det jag innan 2019 är slut kommer kunna kalla bok.

Ni bah ok? Du kommer ju inte trycka den så vem bryr sig? 

Men alltså. 

Det. Är. Så. Sjukt.

För att ta det från början om någon inte hängt med:

Jag har en text. En sorts berättelse. Jag började skriva ner den förhand i ett rosa block fullt med klistermärken på pärmen när jag var tretton år. Jag vet att jag har nämnt den här i bloggen förut och som ni som vet kanske vet har den förändrats en hel del sedan det där första, handskrivna, utkastet.

2014 skrev jag på nionde utkastet av min text och hävdade kaxigt att ”alla vet ju att de åtta första utkasten är skräp”.

Detta vet jag för att jag i januari 2018 hittade ett utkast på bloggen med just denna information.

Jag publicerade det fyra år gamla inlägget med ett tillägg som plockade ner mig själv på jorden. Aldrig hade jag väl varit längre ifrån färdig. Jag hade inte ens öppnat textdokumentet sedan tidig höst 2014.

Men så hände något. Jag köpte hus, bytte miljö, bytte jobb, gifte mig... Ja livet snurrade väl på fortare än någonsin och sen var det plötsligt höst och när allt annat stannade av behövde jag något att liksom... Hålla i mig i? Som när man snurrat skitfort och plötsligt stannar fast huvudet kan inte sluta snurra. Så jag plockade fram mina gamla texter. Tänkte att jag kunde ju titta på dem i alla fall.

Sen öppnade jag ett tomt dokument och började skriva.

Sen slutade jag bara inte.

Och nu sitter jag här. Ett halvår senare. Med vad som egentligen är tre färdiga manus. Jag släppte kraven och skrev för mig själv och blev... Färdig? Jag hatar dem inte ens efter att ha korrekturläst dem typ, sju gånger? Det är en - för att uttrycka mig milt - SÅ JÄVLA COOL KÄNSLA.

Tänker dock fortfarande inte få texterna publicerade. De är mina egna och bara mina. Jag lade min själ och hjärta i dem. Tvingade mig själv att återbesöka ångestladdade platser i hjärnan. Tvingade mig själv att minnas alla trasiga människor jag försökt laga. Alla gånger jag misslyckades. Alla sömnlösa nätter.

Det är fyra dagar sedan jag såg min första sättning ta form. Det är fortfarande småfix kvar som hur jag vill ha mina radbryt och kolla för sjuhundratrettioelfte gången om jag missat någon punkt någonstans. Men jag kan ändå föreställa mig hur den kommer se ut?

Har känt mig så tom sedan jag satte sista sidan.

Känslomässigt dränerad skulle man nog kunna säga.

Bestämde mig dock för att vända det imorse. Det finns fler texter som väntar på att bli färdiga! Så jag satte mig med ett blankt blad i ett block och... Ja, ikväll ser det ut som ovan. Är ensam hemma, middagen sköter sig själv i ugnen, eller ja, det lär bli sjutton matlådor för jag hinner äta mig mätt på majskakor och tomater innan den är klar men det är sån lyx man får unna sig när man är ensam hemma! Har bestämt mig för vilken story jag ska satsa på härnäst. Jag tycker väldigt mycket om den, har alltid gjort men även om jag älskar karaktärerna i den behöver jag inte stabba mig själv med ett osynligt kortsvärd varje gång jag öppnar dokumentet. 

Jag är fett pepp! Det här kommer bli så kul?

Under tiden får nog mina sättningar vänta lite. Mogna en stund och tittas på med nya ögon en dag när jag inte an läsa dem i sömnen så kanske jag hittar fler fel. Det är två stycken och min tanke är att trycka dem i ett (eller tre...) exemplar i födelsedagspresent till mig själv.

"Mina berättelser" och "Sanna är bäst" mvh Sanna 10 år är ju fin pepp ändå. Vill åka tillbaka i tiden och be henne skriva fler skitdåliga sagor för det är ju ändå en så sjukt fin grej att ha såhär 18 år senare.

Heja mig!