Detta är en onödigt lång utläggning om rävar och jobb.

Tänka sig att jag redan varit tillbaka på jobbet i en vecka? Hur orimligt känns inte det. Jag kan ju snart börja räkna ner till jullovet? Nästa vecka är jag ensam på kontoret och eftersom jag har hört att man ska vara positiv  sin inställning så föreställer jag mig att det kommer bli världens party!

Alltså, jag kommer ju inte vara helt ensam men jag tänkte hålla mäklarna sysselsatta så typ ensam. Jag ska visserligen själv göra samma jobb som vi delat på tre man denna veckan men jag känner mig ändå lite taggad eftersom jag har möjligheten att köra kontorsrace på min skrivbordsstol för att rensa hjärnan när ingen ser mig? Typ den nivån.

Jag satt och skrev en områdesbeskrivning av Ottenby idag och det rika djurlivet där när jag kom att tänka på en sak som hände när jag var liten. Mitt minne är fruktansvärt dåligt, det verkar inte vara många detaljer min hjärna tyckte var värda att spara på och i det här fallet minns jag mest skräcken.

Vi var och fikade och jag vill minnas det som att det var skymning – om inte till och med mitt i natten med fullmåne och hela köret men det lär vara en efterkonstruktion för det vore väl ändå lite oansvarigt av mina föräldrar att släpa ut sina barn i obygden mitt i natten där det finns VILDDJUR.

För ett vilddjur var vad vi mötte där.

Om man nu kan kalla en social rävunge för vilddjur? Det beror nog på betraktarens ögon, i detta fallet mina som råkar vara tätt sammankopplade med min vilda fantasi.

Ni förstår, i min värld så bet den här blodtörstiga räven min bror i benet.

Vilket jag, såhär i vuxen ålder, inser är en alldeles galen efterkonstruktion av en redan mycket canin-rädd hjärna.

Vad som däremot hände var att vi träffade en alldeles orädd liten rävunge som började leka med min bror och drog honom i byxbenet.

Hur gulligt låter inte det?

Hade älskat att få uppleva denna en gång i livet-upplevelse igen i vuxen ålder. Trots att jag fortfarande är obotligt rädd för rävar.

Inser nu när jag skriver detta att jag kanske inte alls är rädd för rävar längre? Det är så märkligt nuförtiden. Ena dagen panikbromsar man med bilen för att kunna blunda för att det står en räv på vägen och nästa tänker man att ååååh, jag vill gosa med den. Tror att jag är mest rädd för älgar och vildsvin nuförtiden och det är ju knappt ens orimligt. Jag är ju inte längre panikrädd för varken mården eller rådjuren längre utan kan faktiskt existera med vetskapen om att de samexisterar med mig ganska nära inpå.

Slut på rant, nu blire kräftskiva i Smedby!

Imorgon ska jag försöka övertala min man att vi ska gå på A world of dinosaurs.

When in Smedby liksom.