Oftast är det ju jag som ragear över att min man har både selektiv hörsel och syn men å andra sidan så lever han med att ovanstående konversation är standard så jag antar att det står 1-1?
Idag kom han hem till en påbörjad köksrenovering. Trots att han uttryckt ganska tydligt att han tycker att vi ska vänta (tills vi dör*)
*reds anm.
För lite bakgrundshistoria till dagens olydnad så har vi ju för det första mina två främsta egenskaper. Obefintligt tålamod och en stark vilja att måla på saker.
Ibland blir det bra, andra gånger blir det... Inte sämre än det var innan? (Det är åtminstone vad jag säljer in till min man.)
När vi var i Grönhögen för ett tag sedan så hade mamma målat en byrå och direkt när jag såg den så visste jag.
Det där är den gröna nyansen jag passivt letat efter till vårt kök.
Det fanns färg kvar i burken som mamma skickade med mig så jag kunde måla något att testa och nu har den stått i trappan i flera månader och mognat i väntan på ett infall.
Spola fram till idag när jag skulle göra en kopp kaffe innan jobbet och "råkade" börja pilla lite på en flik på ena lådan.
"Hoppsan! Den här var ju sprucken" sa jag högt med spelad förvåning efter att jag brutit sönder lagret av plast/faner/valnötsfärgatjox.
"När den ändå är trasig..." hann jag tänka innan jag hämtat skruvmejsel, lossat lådfronten och börjat dra loss det yttre lagret av fejkvalnöt.
Det här kan vara mitt bästa olydiga moment ever. Det blir så fint?
Markus höll med när han kom hem så nu ska vi till Colorama imorgon så de kan trolla fram rätt färg i samma kulör åt mig. Sen tar det väl bara humdra år innan jag, lugnt och metodiskt, (lol) har målat alla luckorna. Ska ta taket när jag ändå är igång också. Sen tänker jag att vi river ut plastmattan men det har jag inte berättat för Markus än. Och när allt annat blir snyggt lär vi ju behöva lägga ett lager på de pissgula väggarna också...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar