Jag ligger ju efter här, precis som det ska vara men det kan ju vara dags att berätta att vi har fått vår nya bil! Och sålt vårt lilla elände. För att vara en bil som blivit känd för att mest stå på verkstaden så hade den ju ändå en speciell plats i mitt hjärta. Det var en väldigt skön bil att köra! Rekommenderar verkligen.
Men nu har den flyttat till Nödige av alla platser på jorden för att få lite välbehövlig omtanke för att sedan förhoppningsvis säljas vidare till någon annan som kommer älska den och som förhoppningsvis kommer ha bättre tur med den än vad vi hade.
Men! I hela cirkusen av att sälja bil (he-rre-GUD vad det är jobbigt) så körde jag alltså vår nya fancy bil med sånadär nycklar som egentligen bara behöver befinna sig i närheten utav bilen för att den ska rulla.
Ni hör ju.
Inget för slarviga mig.
Vi fick bilen på fredagen och på tisdagen hade jag redan slarvat bort den bra utav de två nycklarna. Good job Sanna. Jag vände upp och ner på, vad jag tyckte var, ganska exakt hela huset. Analyserade varenda steg och försökte minnas vart jag hade gått och vad jag hade gjort. Jag hade ju ändå tagit mig hem på måndagen? Och låst bilen när jag kom hem? Men nyckeln fanns ingenstans. Hade nyligen fått lära mig att om man har tappat bort något så ska man lägga en nyckel och en sax i ett fönster så ska man magiskt komma på vart den borttappade saken är. Desperat som jag var så tyckte jag att det var värt att testa. Mest för att jag hade panik över att det fanns en liten, liten risk att nyckeln hoppat ur min ficka när jag var ute i Opeln på morgonen innan vi sålde den senare samma kväll.
En nyckel till nya bilen på väg till Nödinge kändes SÅDÄR kul ska jag tala om.
Men jag bestämde mig för att sova på saken. Kanske skulle jag hitta den i gräset morgonen efter?
Hela natten drömde min stackars stressade hjärna om hur jag letade efter en dosa Catch Spearmint. Thanks alot brain, det hjälpte verkligen, tänkte jag när jag vaknade helt slutkörd dagen efter. Min enda tröst var att jag i drömmen hela tiden fick bekräftat att snusdosan var "närmare än du tror". Så jag hoppades ju att det var mitt undermedvetna som reagerade på saxen och nyckeln i fönstret och försökte säga mig något. Inte jättehjälpsamt alltså.
Jag letade ett varv till innan jag åkte till jobbet utan resultat.
Rusade hem efter jobbet för vi skulle få hjälp att såga ner en utav våra hasselbuskar (RIP) och när jag högg tag i mina catch spearmint-färgade arbetsbyxor som hängde dammiga och skitiga i källartrappen hör jag hur något rasslar i fickan.
Den saknade bilnyckeln.
Jag vet inte hur den hamnat där, jag hade inte använt byxorna sedan vi fick nya bilen, de hängde som sagt cementdammiga och äckliga i källartrappan och jag kan inte komma på en enda rimlig anledning till att jag skulle ha lagt nyckeln där.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tro om saken men jag är ju ganska bra på att tappa bort saker så jag tror nog att sax och nyckel-knepet kommer utvärderas ytterligare här hemma.
Ber härmed offentligt om ursäkt till min hjärna och mitt undermedvetna för att jag tyckte att de var värdelösa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar