måndag 19 oktober 2020

Ett litet minne till mig själv

Jag hade inte tänkt skriva det här, i början vågade jag inte ens säga det högt.

Men så himla bortkastat. 

Jag har alltid trott på att man jinxar lyckan om man nämner den högt. Men skit i det. Jag har haft fel om så himla mycket förr och skit kommer ju att kastas i ansiktet på oss förr eller senare oavsett så nu bara gör jag det här. 

Jag brukar gå tillbaka och läsa gamla inlägg ibland och då vill jag se tillbaka och minnas den här tiden för den om någon tid i min liv är minnesvärd. 

Jag har världens finaste man. Vi älskar varandra på ett så himla RIMLIGT sätt. Det var nog inte vad ni väntade er kanske. Kärlek ska ju vara himlastormande och orimligt obegriplig och WOW. Men det är inte vår. Vår kärlek är trygghet och värme och skratt och vardag. Jag älskar att ha tråkigt med Markus för inte ens tråkigt är särskilt tråkigt med honom. Jag älskar vår vardag ihop. Jag älskar att det som gör mig arg efter fem år ihop är när han lägger trasiga strumpor i tvätten. Jag älskar att komma hem till att han lagar mat, att han pussar mig och katterna hejdå på morgonen.

Min bästa fredagskväll är när vi kommer hem och äter något gott. Vi dricker öl, vin eller drinkar ihop och skrattar tills vi gråter över dumheter vi hittar på. Sitta i soffan hela kvällen, prata låtsasspråk och driva med karaktärerna på teven. 

Jag älskar vårt hem. Med gamla gömda skatter som tecknats på väggarna, de fläckiga, lappade trägolven. Jag älskar det med alla sina trasiga tapeter och dörrar som måste stängas med våld. Jag älskar våra stora enkelglasfönster, de breda golvlisterna som finns bevarade i några rum och vårt kök som fick nytt liv med lite färg och ett bortplockat golv. Jag älskar vår grusgång, vårt växthus och våra överväxta stenmurar.
Jag älskar att tänka på att vi ska bo här i resten av våra liv och se huset och trädgården återfå det liv som det en gång måste haft innan murgrönan tog över allt.

Tokyo mår så himla mycket bättre och har för det mesta sin gamla energi tillbaka. Nightan hämtar sin favoritleksak och vill helst leka varje ledig stund mellan frukost och läggdags. 

På kvällarna somnar vi alla fyra på rad i sängen. 

På morgonen vaknar jag med en känsla av tacksamhet.

Jag har känt såhär ett tag nu. 
Och jag är väldigt tacksam över det, ännu mer nu när världen är upp och ner. Det är ingen omvälvande händelse. En känsla lätt att glömma bort när man ser tillbaka på 2020 som drog till med både Covid-19 och cancer tidigt på året.
Det här är en påminnelse till framtida Sanna. Kom ihåg att den här hösten kanske var det finaste du någonsin fick. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar