Sagan om den folkskygga bybon

 Ibland blir jag bara så himla trött på mig själv. Vi var ute och gick häromdagen i det härliga solskenet och när vi, nästan hemma, rundar hörnet in på vår gata ser jag att det står en okänd bil inne på vår tomt.

Min första reaktion?

Att vända.

Halvvägs i steget inser jag att det är vår "nya" bil. Som jag absolut borde känna igen då min pappa kört den i tre år och vi har haft den i typ, två veckor. Och det är inte jättevanligt att folk oannonserat spontanparkerar på vår tomt. Markus sa aldrig att jag var en idiot men det vore ganska rimligt av honom att tänka det.

Jag blir bara mer och mer folkskygg för var dag som går, den senaste tiden har varit extrem. Det blir spännande att se vart det här ska sluta.