Älskar såklart syrener. De luktar gott. Är fina, särskilt när det är meterhöga vildvuxna buskar och de sätter ju ändå tonen för att sommaren har kommit.
Så visst.
Vi var hos veterinären idag. Det var det där besöket som jag hängt upp nästan hela min värld på. Tokyos första blodprov sen vi slutade med cytostatika. Hela dagen kändes dock bara fel. Det var stressigt på jobbet och vi kom några minuter sent till veterinären. Först då slog det mig att det kan ju faktiskt vara så att vi inte alls kan vaccinera Tokyo nästa vecka och ha honom redo att springa på öppna ytor utomhus till midsommar? Jag är så glad att den tanken inte kommit ikapp mig förrän nu. Det är ju inte en evighetsväntan på det beskedet längre, bara några dagar kvar.
Vi kan väl säga som så att luften hade gått ur mig när jag på kvällen snörade på mig gympadojorna för ett varv runt alvarskanten. Nästan hela promenaden kantades av syrener i vitt och olika nyanser av lila. Bäst som jag gick och släpade fötterna efter mig kom jag att tänka på när jag var barn. Vi brukade stå intill syrenhäcken hemma på Köksvägen och leta efter syrener med fem kronblad istället för de vanliga fyra. Någon hade sagt att det betydde tur att hitta en sån. I samma ögonblick som minnet kom till mig fastnade min blick på en klase på busken framför mig. Jag var tvungen att stanna upp och kontrollräkna tre gånger innan jag konstaterade att en utav blommorna jag fått syn på faktiskt hade just fem kronblad.
Antagligen var det bara ett sammanträffande, jag vet att jag har en tendens att omedvetet börja leta tecken när jag känner att jag behöver dem. Kanske ville den där lilla enkla blomman bara påminna om att sista ordet faktiskt inte är sagt. Vi kan ju faktiskt fortfarande få positiva besked.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar