Elton

Egentligen har jag ingenting att säga. Jag är tom på ord. 
Idag, första februari tjugotjugotvå orkade Elton inte mer.

Världen har ingen Elton mer.

Och jag vet ärligt talat inte hur det ska funka.

Jag menar.

Jag vet ju att det gör det.

Funkar.

Det har det ju gjort alla andra gånger.

Jag tänker bara att jag kanske inte vill.

Elton var vår första hund.

Den första hunden jag slutade vara rädd för.

Den första hunden jag älskade.

Och oj vad man kan älska en hund.

Jag brukade ju alltid skämta om att jag stod sist på Eltons lista över människor han gillade.

Att jag flyttade hemifrån och skaffade katter för att han inte älskade mig.

Ni vet sådär som man skämtar om syskon.

För det var vad han kändes som.

Ett syskon.

Jag får inte in i mitt huvud att du inte kommer möta oss nästa gång vi kommer till mamma och pappa.

Elva år fick vi med dig och jävlar vilka år det var.

Christoffe skrev något jag tyckte var väldigt fint.

"Elton kom till oss i snö och han lämnade oss i snö."

Du älskade snön.

Och idag gick världen från barmark till att vara inbäddad i ett mjukt vitt tecke på bara någon timme.

Jag tror att du och mormor kommer ha det bra ihop.

Det känns som att ni passar varandra.

Älskar dig för alltid.