Hej från karantänen

En och en halv vecka innan alla restriktioner lyfts åkte vi på det.
Eller, Macki är den enda som testat positivt men jag tycker att jag har gått och fått tryck över bröstet, är tjock i halsen och har ont i lungorna. Ni vet, sånadär härligt diffusa symtom som kan vara allt från allergi till lungcancer? Eller tjovid då eftersom vi tydligen har det här hemma.

En veckas karantän i en världsomfattande pandemi var förvånansvärt ospännande om ni frågar mig. (Tack och lov antar jag?) Men under 2020 där så trodde man ändå att det skulle vara lite mer spänning i det hela? När det viskades om restriktioner, hela länder stängde ner och folk var livrädda?

Veckan som gick skiljde sig inte nämnvärt från min vardag det senaste där jag varit på kontoret en dag i veckan och jobbat hemifrån resten av tiden. Minus min kontorsdag då. Och bortsett från att vi fick onlinehandla och jag tog Tokyo med mig som sällskap i bilen. 

Har fått fika, kattmat och pasta levererat som om vi varit pestsmittade och det var ju en twist på det hela? 

Jag har ägnat kvällarna åt att gå igenom alla mina externa hårddiskar för att hitta familjebilder och dyl att göra ett album av. Sånt som känns extra viktigt nu när vi plötsligt är en mindre i familjen?

Det är fortfarande svårt att greppa att utanför tomtgränsen finns en värld där det fattas en liten svart mops. Här inne är det så lätt att bara... Inte tro på det.

Såatte. Roligare än så blir det inte just nu? 

Har bokat om min tandläkartid.

Och hittat detta gamla otroliga sms.

Slut på meddelande.