En kul grej med bilder är hur det kan gå ÅR utan att man tittar på dem och sen när man ser en till synes helt vanlig jädra solnedgång så vet man direkt att det var där. Exakt där och exakt då jag insåg att jag tyckte det var kul att fota på riktigt?
Hade lånat pappas jobbkamera för det var på den tiden mäklarna själva bar runt på en liten digitalkamera och fotade husen som skulle säljas. Vi var hemma hos mormor och morfar i Grönis när jag såg solnedgången och skuttade ner för Jakobs gata med kameran i högsta hugg för att fånga solnedgången över sundet.
Och när jag nu, över femton år senare, ser den här bilden undrar jag hur jag någonsin kunde låta den känslan glida mig ur händerna?
Det är märkligt hur man kan tappa bort en så stor del av sig själv utan att man knappt märker det själv?
Det är ju inte som att jag inte har försökt hitta tillbaka och nu när jag har gått igenom tiotusentals bilder av varierande kvalité så har jag faktiskt insett en grej.
Sanna trettio år blir mycket irriterad över Sanna femton års alla otroligt meningslösa foton på grässtrån, bubblor i vattenglas, suddiga tvestjärtar mot en vit vägg, hårstrån på en studsmatta, en sten, en fågel, ett gäng guldfiskar... Det finns foton på himlen, på havet, på daggmaskar, äpplen, ogräs, tuggummin, ett trasigt cd-fodral (Jimmy Eat Worlds Futures, minns fortfarande när jag fick hem den och de små avbrutna plastbitarna föll ur, fortfarande ett favoritalbum).
Där finns foton på böcker, mossa, toalettstolen på Köksvägen och på en liten gubbe jag byggde av häftklammer en gång istället för att göra det jag egentligen skulle göra.
Bland dessa otroligt starka bilder som får mig att slita mitt hår idag finns även otaliga bilder av hög kvalité på katterna, på Elton, på min syster i diverse utstyrslar och miljöer. Där finns bilderna till den lättklädda kalendern jag hjälpte en kompis att göra, vårt fotoprojekt på Hotell Skansen och diverse olika utställningar jag helt har glömt bort att jag haft?
Och det är väl kanske just det. På den tiden funderade jag aldrig över varför jag skulle ta en bild. Ville jag fota ett löv så gjorde jag det. Ville jag fota Matilda med en motorsåg och mammas röda ormskinnsmönstrade stövlar så gjorde jag det. Jag frågade aldrig varför eller för vem. Det bara var så.
Kanske är det nyckeln? Tänk om jag har knäckt koden till hur jag hittar tillbaka till fotandet.
Bonusbild på Sanna anno 2006 som precis uppfunnit hjulet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar