I ett annat liv

När vi ändå är inne på fotospåret och dåtiden har jag bara en sak till jag vill säga.
Hur sjukt är det inte att jag har haft en egen studio?
Det känns overkligt såhär i efterhand när jag tänker på det? 

Jag vet ju att det hände men jag minns det liksom inte?

Den tiden i mitt liv känns lite som en enda lång panikattack. Ni vet i filmer när allt släcks ner, röda lampor blinkar och en ilsken larmsignal tjuter på repeat? 

Typ så vill jag minnas det som att mitt huvud höll på.

Men! Tittar man på mina bilder verkar jag ändå ha haft det ganska lajf mellan varven?

Tycker vi fokuserar på studion nu:

Mamma och Elton hjälpte mig göra om den lilla gäststugan tillhörande mitt dåvarande hus till en studio. Allt var fulfuru men måla är ju lite vår grej så det var ju lätt löst. Ägnade otaliga timmar med att ligga där ute och titta på färg som torkade mellan varven av målning. Vill minnas det som extremt vilsamt för mitt trötta stackars huvud?

Ser när jag tittar tillbaka att jag hängde ganska mycket där ute i studion? Sällan ensam, när Tokyo hade spring i benen var det bästa sättet att rasta honom och ändå få något gjort. Han fångade flugor/var modell/klättrade på saker och jag kunde fota/skriva/jobba.

Bland annat fotade vi kampanjer till typ, surdegens dag, ibland stilleben och andra gånger hängde jag bara med och fotade hans påhitt. Ibland var Nightan också med oss i studion! Då kanske vi passade på att fota julkort mot plankväggar gjorda av tyg.

Ibland hade jag faktiskt kunder på plats också men såhär i efterhand vet jag ju att det inte var överhängande roligt? Mest tråkig press och höga förväntningar som var svåra att matcha när folk kom en timme sent, hade en knapp halvtimme innan de behövde sticka vidare, var stressade och hungriga och önskade likadana bilder som jag fotat på andra där vi haft hela dagen på oss med regelbundna mat och fikapauser. Kan vara så att jag har ett särskilt jobb i åtanke, absolut. 

Ett jobb som hade kunnat vara skitroligt men som nu mest ger mig posttraumatisk stress över ångesten det skapade när jag insåg vad jag hade att jobba med efter att vi hade haft en snabb fotografering.

Det är på sådana jobb man lär sig.

Absolut.

Jag lärde mig att jag inte vill jobba med människor LOL. 

Nej men nu ska jag sluta vara sån och istället börja klura på vilken del av vårt hem jag ska övertala Markus att ge upp för att jag ska kunna bygga mig en ny fotostudio. Det lutar tyvärr åt sovrummet men jag hade ju uppfällbara våningssängar i min gamla studio så det går ju UPPENBARLIGEN att lösa.