Jag förstår om radiotystnaden efter förra inlägget har gjort er oroliga men allt är lugnt. Jag har nästan hämtat mig. (och hunnit tapetsera lite!!!)
Men först fokus: kolla vad bra det blev!!! Nu ska källaren bara städas också. Ska fixa putsen på väggarna också för det känns som någonting jag säkert kan? Jag vet ju inte bättre än. Det går säkert bra.
Tycker personligen att det är en av mina gulligaste egenskaper hur IMPONERAD jag blir av folk som kan saker? Jag fattar ju att det är lite coolt som mäklare när man har hollywoodstjärnor på visning osv men har de sett en elektriker dra kabel? Eller en snickare byta tak? Har de sett någon såga ner en fkn oljepanna?!
Jag har en kranbil utanför mitt fönster på jobbet som lyfter upp stora pallar med... Oklart innehåll på taket till huset på andra sidan gatan. Antar att det kanske ska göra taket? Vet inte riktigt men är absolut imponerad över folk som kan köra kranbil. Själv kan jag ju knappt köra skottkärra liksom.
Aja. Nog om människor som kan saker och tillbaka till mitt liv?
Samma morgon som de skulle komma och såga oljetank hos oss så skickade jag kattbarnen på dagis. För säkerhetsskull liksom? Pappas tips eftersom det kanske skulle låta en del? Själv var jag inte så orolig över ljudnivån som jag var över att hela huset skulle fatta eld men absolut, det var inget dåligt beslut oavsett?
Matilda skulle ändå skjutsa ner Carson till dagis hos mamma i Grönhögen så hon plockade upp kattungarna på vägen. När de körde iväg i den disiga soluppgången tänkte jag att jag skulle knäppa en bild för vyn över kyrkbacken var magisk och vem dök upp då om inte Lars?!
Jag var övertygad om att han var död eftersom jag inte sett honom på hela vintern.
Jag blev såklart glatt överraskad och satte mig på huk, tänkte att det kanske var en annan Lars än vår Lars och hade inte så höga förväntningar men han tvekade inte en sekund innan han kom fram till mig där jag satt. Beklagade att jag inte hade något gott till honom och sa att om han inte blev rädd när jag reste mig och om han kunde tänka sig att följa med till huset så kunde vi fixa några nötter.
Önsketänkande trodde jag men han backade bara ett par steg och följde med in i trädgården när jag ropade på honom att komma. Jag gick in och hämtade nötterna som jag vet att han gillar och direkt när jag satte mig på trappan kom han och åt ur min hand.
Tänk, av alla drömmar jag hade som liten så var det disneyprinsessa jag blev när jag blev stor?
Sanna fem år hade nog tittat på Sanna trettio år med ungefär samma blick som jag har när jag tittar på en tankdemontör. Fint ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar