Sanna bygger en veranda

 
Nä okej. Jag ska verkligen inte vara den som ljuger nu men "Sanna bygger en veranda" är namnet på mappen där jag har samlat fult photoshoppade bilder som den ovan för vet ni vad?
HÄR SKA DET BYGGAS VERANDA!
Eller alltså.
Vi HAR ju redan en veranda.
Med grund och golv och tak och halvväggar.

Och jag ska absolut inte bygga någonting för herregud, vi vill ju ändå att huset ska stå kvar.

MEN!

Eftersom den ändå håller på att rasa ihop då "lite spackel och färg så syns det inte..." liksom bara håller under en begränsad period. Vilket i vårt fall har pushats till fem år nu då.

Om man bortser från att det under det senaste året inte har lurat en jävel med det där spacklet.

Så i februari tvingade jag mig själv att göra det otänkbara.

Jag kontaktade en snickare.

Som i sin tur bad mig kontakta fler snickare vilket, rent objektivt, var en himla rimlig och vettig sak att säga?

Trist för mig dock som inte ens ville prata med EN snickare om jag hade fått välja.

Extra trist när den första man råkar välja verkar vettig, trevlig, rimlig och inte får en att känna sig dum.

AJA.

Klipp till två månader senare när jag äntligen får tummen ur och efter att halvhjärtat och ytterst motvilligt ha fortsatt driva projektet framåt (VARFÖR KAN INGEN BARA KOMMA HIT OCH SMACKA UPP EN JÄKLA VERANDA UTAN ATT TVINGA MIG ATT BESTÄMMA MASSA SAKER) så mailade jag banken med ett "hej, om du har tid någon gång inom de närmsta fyra åren"-typ av mail och en timme senare hade jag ett färdigt lånelöfte eftersom jag har en svinbra bank och nej de är inte billigast men TRO MIG, jag har daglig kontakt med banker och det finns bara en handfull banker som ens skulle kunna mäta sig med min i smidighet och INGEN AV DEM HETER SBAB.

(Varför är jag på krigsstigen ikväll kan man undra men chokladen är slut så det kan ju vara en ledtråd.)

Aja, det var verkligen inte det jag skulle berätta om. 

En halvtimme efter att jag var klar med banken ringer det på min mobil.

Det är den första snickaren jag hade kontakt med och VIPS så har jag nästan råkat skrämma bort stackarn men samtidigt lyckats få honom att gå med på att bygga vår veranda.

Så nu känns det knappt ens jobbigt längre att behöva bygga veranda.

(Fast jag längtar ändå tills det är över)

Känslan av att "det är ödet" och andra saker som jag absolut behövde bita mig i tungan för att inte säga till vår snickare för då hade han absolut lagt benen på ryggen, fick mig att landa i att det blir bra det här.

Har velat glasa in den där verandan sen första gången jag såg det här huset och tänk på kissungarna.

De kommer ÄLSKA att ha en inglasad veranda?

Och det blir sjukt praktiskt.

Det kommer bli bra det här.

Heja mig.

Nu undrar ni ju såklart, vilket är alldeles rimligt, om det inte borde vara "Sanna och Markus bygger en veranda" och det kunde man ju tycka men hittills har arbetsinsatsen varit ytterst snedfördelad såatte... Nä. Den som ringer alla samtal, letar upp alla alternativ och står för all ångest och panik som är involverad i att dra igång ett stort byggprojekt som kommer kosta massamassa pengar är den som får äran.

Naturligtvis får Markus fortfarande vara med och bestämma, vi bor fortfarande i ett demokratiskt hushåll. Men visst finns det väl en regel om att man förlorar sin rösträtt om man inte ens öppnar länkarna ens fru skickar på förslag till dörrar och fönster, annonser på mer och mindre perfekta gamla nedmonterade verandor och svarar saker som "mm det är fint" utan att ens låtsas tänka när man får frågor.

Tur att han är gullig och troligtvis, åtminstone till en viss nivå, skulle acceptera denna förklaringen om han kommer hem en dag och jag har fattat egna beslut