Sex år, sju månader och tjugosju dagar

Ligger nerbäddad i sängen och stirrar på telefonen.
Det var läggdags för länge sedan och trots att jag borde veta bättre kan jag inte låta bli att vänta på ett godnatt sms som avslutas med ett hjärta.
Det känns nästan som för sex år sedan. Jag har krupit ner i sängen och fyra mil bort håller min prins på att gå och lägga sig hemma hos sina föräldrar.
Han ska bara skicka det där sms:et först.
Skillnaden är att jag inte är hemma hos mina föräldrar utan i mitt eget slott. Det där lilla kungariket av fyra ytterväggar jag delar med min prins. Ja och den där lilla detaljen att det inte kommer något sms.
Jag borde veta bättre än att ligga vaken och vänta på något jag vet inte kommer att komma.
För efter all denna tid, alla timmar och minuter som ryms i sex år, sju månader och tjugosju dagar är han inte min längre.

Att en sådan liten detalj kan vara det som drar en tillbaka till verkligheten.
Påminner en om att efter sex år, sju månader och tjugosju dagar så är man inte särskilt viktig längre.
Bara ett oväsentligt kapitel någonstans i mitten på en utdragen bok som inte kommer igång på riktigt förrän någon gång i slutet.