Jag undrar hur många gånger jag har försökt skriva det här blogginlägget nu.
Det där om att jag efter 2 431 dagar plötsligt är ensam igen.
Eller ja, ensam och ensam. Jag har världens bästa människor omkring mig så jag kommer aldrig behöva vara ensam men ändå.
Den 23:e mars 2008 halvligger jag i en främmande säng och tittar på film när ett par läppar plötsligt nuddar min kind.
Sex och ett halvt år senare, 2 431 dagar senare, sitter jag och ägaren till de där läpparna i en annan säng, i ett annat hus och enas om att vi inte kan fortsätta såhär längre.
Jag tror aldrig att jag faktiskt har hanterat sorg. Jag föredrar att lägga benen på ryggen och fly för livet. Fly in i någon annans liv, mitt skrivande eller jobb. Vad som helst, bara jag slipper ha ont.
Den här gången är jag inte så isolerad i min sorg att jag kan ignorera den och här sitter jag nu, 23 år gammal och vet inte vad jag ska göra av mig själv.
"Det löser sig" säger ni.
"Det kommer bli bra" svarar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar