Ja, nu är väl den här bloggen mer eller mindre död men stora livshändelser (eller framför allt stora renoveringshändelser) finns ju sparade här som i en liten digital dagbok så det är bara att dra fram hjärtstartaren nu när vårt verandabygge är igång.
För OJ vad här har hänt grejer.
Vi har blivit med snickare.
Snickare som är glada och trevliga och inte tackar nej till kakor.
(Emelie var superorolig att de inte skulle gilla fika för man kan faktiskt inte ha snickare hemma som inte gillar fika. Och jag tror ju på allt hon säger såatte... Men det löste sig av sig självt!)
Frågan är ju... vart börjar man ett sånthär inlägg? Från början antar jag?
Här satt vi och hade ingen jäkla aning vad som väntade oss. Vi tre som brydde oss.
"Det här är kanske sista gången vi sitter på vår veranda as we know it" sa jag.
"Då borde vi dricka en öl" svarade Markus.
(Löst citerat såklart, herregud det är väl inte så lätt att minans ordagranna citat.)
Men jag har väl sällan tackat nej till en öl i vårsolen, det får man ändå ge mig.
Överst på listan av saker jag visste att jag behövde oroa mig för var ju ändå att hörnstolparna var dåliga. Man vill ju inte ha ett tak i huvudet, det vill man inte.
(Talar av erfarenhet)
(Det var visserligen bara ett pappspänt innertak men jobbigt nog vill jag påstå)
Det visade sig ju att rötna stolpar inte var en så himla onödig grej att oroa sig för med facit i hand.
Saker jag INTE visste att jag hade behövt oroa mig var stocka äckliga fågelbon gömda i taket? Är tacksam att jag inte var den som fick detta i huvudet.
(Förlåt Rasmus)
"Ni ska kanske inte gå på verandan just nu" fick vi till oss eftersom den i allra högsta grad inte var särskilt säker att gå på innan taket stadgades upp. (Gällde ej tjejer under tio kilo sa grannens katt men jag är inte säker på att hon faktiskt hade kollat upp det eller bara killgissade)
Inga problem, tänkte vi eftersom vi har en dörr till.
En dörr som leder till en dörr som endast går att låsa upp från insidan och OM man bor ihop med en Markus så kan man nästan räkna med att han vid ett eller fem tillfällen under våren kommer råka låsa en ute i källartrappan.
Men vips sa det så hade vi (nästan) väggar igen! Här tyckte jag att man "kan få en känsla av hur det kommer bli när det blir klart!!!"
Vet ingen som ljuger så bra för sig själv som jag.
Men oj vad nöjd jag var!
Sa hejdå till mitt favorittrappsteg som gjorde STORT motstånd när det skulle bilas bort (har jag hört) men resten av trappan fick i alla fall bli kvar till min stora glädje.
(Älskar ju den trappan)
Alla andra gick nog med på det enkom för att det var ett sånt jävla jobb att bara bila bort översta steget.
Jag är inte svårare än att jag ser det som en vinst.
En annan orelaterad tanke: Elajo borde verkligen höra av sig till mig nästa gång de behöver bilder till marknadsföring/smygreklam/produktplacering. (De kanske skulle göra det men de kanske bara aldrig är i behov av just exakt det?) För er som undrar vad Mackan gör på bilden till höger så skriver han mest troligt något olämpligt på regeln under golvet som råkade vara blottad i en sekund eller två.
When in Rome ni vet.
Det var visst inte jätteolämpligt, bara jättekul i två söndagströtta huvudet som lyssnar för mycket på spökpoddar.
Förlåt men det här måste vi ändå prata om. Hur står Markus på stegar egentligen? Och så tycker han att JAG är orimlig när jag inte tyckte att det var en jättedum idé att fortsätta ha en trappa som bara gick genom halva dörröppningen och ledde till en fallucka precis innanför? Det är så nära min dröm om en vallgrav med krokodiler jag någonsin kommer komma men någonstans måste ändå gränsen gå för hur enstörig man får vara.
(Inte mina ord uppenbarligen.)
Jag tänker att vi kanske tar ett litet break här för OJ vad mycket mer vi har att titta på i den här verandafrågan.
