Gott nytt 2023!

Nytt år - samma möjligheter som jag med negativ klang brukar säga.
Det känns som om tjugotjugotre kan bli ett omtumlande år?

Går in i det med en försiktig optimism. Om inte annat för att skydda mitt ömma lilla hjärta.
Jag är trött i år. Det känns som att jag brukar vara det när julledigheten kommer men den här julledigheten har jag verkligen gått i ide. Sovit länge på morgonen trots att jag hatar det och gått och lagt mig tidigt.
Tänkte att vi kör en kort årsresumé i form av en gammal hederlig blogglista (fast där jag suddat ut allt irrelevant dravel om one night stands, favoritfilm och sånt. Alla vet att jag är för lat för att ha mer än en karl (det är mer än tillräckligt?!) och favoritfilmen kommer alltid vara Jurassic Park. Den årliga övertalningen att Mackan och jag ska se den har precis inletts. Wish me luck. 

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Tänk att det gjorde jag faktiskt! Ganska mycket om man tänker efter? Gjorde en tatuering tillägnad min make (mycket nöjd), gipsade ett vardagsrum (mest var det väl Markus som gjorde det men...), Sov på en flotte (och tupplurade på en SUP, bästa tuppluren i mitt liv!). Tjugotjugotvå var även året då jag för sakens skull skickade mitt första manus till ett bokförlag (och fick ett förväntat nej tack och bröt inte ens ihop lite över det) och eftersom jag inte är den som är den så tryckte jag istället upp min första alldeles egna bok! Tänker att jag kanske kan skriva lite mer om det i ett eget inlägg när jag känner mig modig nog för OJ så skoj och OJ vad jag lärde mig mycket nya saker?

Höll du några av dina nyårslöften?
Jag kör ju inte med nyårslöften. Ibland har jag nyårsönskningar och förhoppningar men jag tror inte att jag hade det förra året? Allt var så ovisst med Tjovid så jag visste nog inte vad jag skulle våga hoppas på.

Är det något du saknar år 2022 som du vill ha år 2023?
Jag har haft mycket tid att göra det jag vill men ändå känt att jag stagnerat lite? Vi kommer riva av det nya året med förändringar på jobbet och sånt är ju alltid läskigt men också kul? Bra för min hjärna med lite utmaningar om jag ska vara krass. Den gillar inte utmaningar men det brukar vara nyttigt.

Vad var din största framgång 2022?
Boken? Kanske framför allt att jag kände mig så pass trygg i mig själv att jag vågade skicka iväg den till två (!) förlag trots att jag visste att det troligtvis skulle bli nej och att det ändå kändes okej? Så här i efterhand tänker jag att det kanske var lika bra, mitt skrivande-jag är så otroligt skört att jag är rädd att hon skulle gå sönder under press. Det hade varit roligt att få se hur processen vid utgivning ser ut men jag har också landat i att den enda vars åsikt i frågan om huruvida jag kan skriva eller inte är min egen. Alla jag pratar med har otroligt konstig boksmak? Så att förvänta sig att alla skulle älska något jag skrivit vore bara konstigt. Jag har dock gett bort boken till några få utvalda och det är också stort!

Största misstaget?
Jag vet faktiskt inte. Det känns som att jag vill skriva något här som liksom är något negativt? 
Det är klart att jag har gjort misstag men de jag minns vill jag knappt räkna för jag har lärt mig väldigt mycket av dem?

Bästa köpet?
Robotdammsugaren! Eller alla tapeter. Är mycket nöjd med dem.


Vad spenderade du mest pengar på?
Känns som fusk att klumpa ihop det men troligtvis huset? Vi har ju plockat bort oljetank, fräst stubbe, målat fasaden, tapetserat och satt tak. Pengar har rullat kan man väl säga. Bilen har ju inte varit gratis heller eftersom vattenpumpen bestämde sig för att paja samtidigt som vi behövde nya däck och stor service. Det var en kul månad <3 

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jättemycket! Familjetid står alltid överst på den listan och det fick vi. Camping med Andersson-klanen var mysigt som alltid. Örnviken med Macki var också toppen, vi är två idioter ihop och jag älskar honom.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
I början av året förlorade vi vår älskade Elton och även om man har förlorat viktiga individer i livet tidigare så är det aldrig samma sak? Det är alltid en ny typ av smärta man aldrig kan förbereda sig på. Men förutom den nattsvarta sorgen och all oro över allt som händer i världen vill jag nog påstå att jag nog slagit skrattrekord i år? Markus och jag skrattade oss igenom hela vår helg i Söderköping och jag har hängt väldigt mycket med Emelie på jobbet och vi har så otroligt jävla kul ihop? Hon är toppen.

Vad önskar du att du gjort mer?
Umgåtts mer med min syster? Känns som att jag inte sett henne på en evighet. Det har jag såklart men inte på det sättet. Kände precis att jag saknar henne, ska försöka terrorisera henne så mycket jag bara kan i år så hon är otroligt jävla trött på mig lagom till nästa nyårsafton.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Har som vanligt haft onödigt mycket ångest över saker jag inte kan påverka.
Tyvärr verkar det vara svårt att påverka den sidan av mig själv? Den sitter liksom i teflonhjärnan. Lite orolig kan man väl vara när det är befogat men när man inte kan andas på grund av problem som inte ens existerar än och kanske aldrig kommer existera så är det bara 300% onödigt. Jag kan inte detaljstyra framtiden, det är bara att acceptera.

Hur tillbringade du julen?
Först i Smedby med Andersson-klanen, vi åkte dit redan dagen före julafton hela gänget och hade världens mysigaste uppesittarkväll (vilket man tydligen bara får kalla det om man spelar Bingolotto enligt uppesittarterrorister i mitt närområde, så vi spelade Bingolotto och alla blev pissetrötta).
När tomten hade varit på besök och tröttheten åter slog klorna (i hela Sverige?) under Kalle Anka så passade vi på att synda och köra till Grönhögen. Så får man absolut inte göra har jag fått höra men av familjetid med Andersson-klanen, familjetid med Grönhögssläktet och Kalle Anka så valde vi att offra det sistnämnda. Kvällen spenderades i ett komaliknande tillstånd nere i Grönhögen.

Fick alltså både vildsvinsrevben och fina kroppkakor på julafton och anser därmed att jag vann julen i år.
 

Något du önskade dig och fick?
Jag fick en gungstol till verandan! Och ett vedställ, vilket jag inte visste att jag önskade mig förrän jag hade burit ved till förbannelse en hel höst. Bra utdelning på önskningsfronten!

Vad gjorde du på din födelsedag 2022?
Målade hus! Jävla win vill jag påstå. Fick ju till och med bakelser serverat eftersom det finns människor som anser att man inte kan nöja sig med att måla hus på sin födelsedag. Uppskattar dessa människor något alldeles vansinnigt ska ni veta.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att vinna på lotto hade ju ändå underlättat? Och om alla jag älskar bara kunde fatta att de inte får dö ifrån mig. Nu funkar det ju tydligen inte så och det kommer nog för evigt vara det jag är mest arg på av allt. Vill slåss mot hela världen när jag tänker på det. 
Fred på jorden hade också varit trevligt. 
 

Vad fick dig att må bra?
Tråkigt svar men kattungarna, Mäus och våra familjer (tänk vilken lyx att ha två ändå, otroligt privilegium).
Och lite jag själv kanske? Försöker i alla fall vara lite snäll mot mig själv mellan varven..
Tänk om jag hade svarat kokain istället? Det hade väl ändå varit lite sådär skandalöst uppfriskande?

Och med det sagt avslutar jag nu denna årsresumé. Den blev vad den blev, precis som året och jag. 

Vi hörs?

I ett annat liv

När vi ändå är inne på fotospåret och dåtiden har jag bara en sak till jag vill säga.
Hur sjukt är det inte att jag har haft en egen studio?
Det känns overkligt såhär i efterhand när jag tänker på det? 

Jag vet ju att det hände men jag minns det liksom inte?

Den tiden i mitt liv känns lite som en enda lång panikattack. Ni vet i filmer när allt släcks ner, röda lampor blinkar och en ilsken larmsignal tjuter på repeat? 

Typ så vill jag minnas det som att mitt huvud höll på.

Men! Tittar man på mina bilder verkar jag ändå ha haft det ganska lajf mellan varven?

Tycker vi fokuserar på studion nu:

Mamma och Elton hjälpte mig göra om den lilla gäststugan tillhörande mitt dåvarande hus till en studio. Allt var fulfuru men måla är ju lite vår grej så det var ju lätt löst. Ägnade otaliga timmar med att ligga där ute och titta på färg som torkade mellan varven av målning. Vill minnas det som extremt vilsamt för mitt trötta stackars huvud?

Ser när jag tittar tillbaka att jag hängde ganska mycket där ute i studion? Sällan ensam, när Tokyo hade spring i benen var det bästa sättet att rasta honom och ändå få något gjort. Han fångade flugor/var modell/klättrade på saker och jag kunde fota/skriva/jobba.

Bland annat fotade vi kampanjer till typ, surdegens dag, ibland stilleben och andra gånger hängde jag bara med och fotade hans påhitt. Ibland var Nightan också med oss i studion! Då kanske vi passade på att fota julkort mot plankväggar gjorda av tyg.

Ibland hade jag faktiskt kunder på plats också men såhär i efterhand vet jag ju att det inte var överhängande roligt? Mest tråkig press och höga förväntningar som var svåra att matcha när folk kom en timme sent, hade en knapp halvtimme innan de behövde sticka vidare, var stressade och hungriga och önskade likadana bilder som jag fotat på andra där vi haft hela dagen på oss med regelbundna mat och fikapauser. Kan vara så att jag har ett särskilt jobb i åtanke, absolut. 

Ett jobb som hade kunnat vara skitroligt men som nu mest ger mig posttraumatisk stress över ångesten det skapade när jag insåg vad jag hade att jobba med efter att vi hade haft en snabb fotografering.

Det är på sådana jobb man lär sig.

Absolut.

Jag lärde mig att jag inte vill jobba med människor LOL. 

Nej men nu ska jag sluta vara sån och istället börja klura på vilken del av vårt hem jag ska övertala Markus att ge upp för att jag ska kunna bygga mig en ny fotostudio. Det lutar tyvärr åt sovrummet men jag hade ju uppfällbara våningssängar i min gamla studio så det går ju UPPENBARLIGEN att lösa.

Man ska ha husvagn - det blir som hemma på nåt vis

Nu är det ju ganska exakt fyra år sedan Markus vänligt men bestämt sa till sin fru (då sambo) att vi skulle skaffa oss ett hus på hjul. Det var ju enda sättet han kunde få mig att lämna hemmets trygga vrå för att hänga med honom på det roligaste han vet - festival. Så sagt och gjort. Spontant en kväll körde vi över bron i lilla Bätty som på sin höjd hade kunnat dra en cykelkärra om hon ens hade haft dragkrok och köpte oss en gammal skitig husvagn som använts som jaktstuga och sedan landat hos ett par som bara fricampat med den ett par gånger.

Åtta och fem kändes ju rimligt att lägga på en festivalvagn och med lite färg kanske jag skulle kunna släppa äckelkänslan jag fick när jag gick in i den första gången.

Hur illa kan det bli liksom.

Jag som är rädd för fjärilar och rävar och annat gulligt var ju tvärsäker på att jag skulle dö en fruktansvärd gasol-död så det var ju tvärnej från mig på att använda den.

"Funkar elen?" undrade Markus och säljarna ryckte på axlarna.De hade inte använt elen påstod de. Yolo tänkte vi och skakade fram en bil med dragkrok och hostade upp stålarna.

När jag bytte gardiner häromdagen kom jag på att jag aldrig visat upp några riktiga före- och efterbilder på vår vagn så here we go. 

Ganska snabbt blev vi varse om att elen inte fungerade. Någon hade liksom fogskummat rakt in i trefasuttaget för att laga en spricka och tips till er som tycker det låter som en bra idé - det är det inte. Det är en JÄTTE dålig idé. Fogskum liksom expanderar ju ganska... Okontrollerat (efter en incident i min familj kallas det panikskum och det känns ärligt talat som ett rimligare namn). Så den där fogskummen expanderade sig ju rakt in bland all eljox och kortslöt eländet. Lucky me haffade jag ju en elektriker som fixade det där som en jävla champ. 

Här är en riktigt dålig bild från första rivningsdagen. Men även dåliga bilder kan bevara mysiga minnen. Detta är från första kaffepausen i husvagnen, parkerade utanför mammas och pappas hus på Köksvägen. Där slet vi ut allt och skurade vagnen från golv till tak. Helst hade jag använt en högtryckstvätt men det är tydligen en lika dålig idé som att fogskumma ett eluttag så det fick bli det gamla hederliga sättet med starka rengöringsmedel och hushållspapper.

Under tiden Markus lagade elen skurade jag. Seconhand och begagnat i all ära men fan vad äckligt jag tycker det är med andra människor.

Trots att vi fortfarande bara tänkte oss den som festivalvagn var vi väldigt nöjda med vår lilla eländiga vagn och sakta men säkert började en kärlek växa fram. Det visade sig ju att med en varsam men bestämd hand växte något mer fram än bara en festivalvagn. Den behövde mycket, mycket kärlek men potentialen fanns ju där, det märkte vi ju.

Jag tror nog att den stora brytpunkten var när kattungarna utforskade vagnen och vi insåg hur jäkla spännande de tyckte att det var. Lite som när jag började träffa Markus och faktiskt inte insåg vilket jäkla kap han var förrän kattungarna talade om det för mig. Tur att jag har dem, vem vet hur jag hade överlevt utan dem. Jag kan ju inte påstå att jag saknar de bajsbruna originalgardinerna men såhär fyra år senare hatar jag ju mig själv för att det första jag slängde ut var den fula rosa lampan.

 

 

Vi sov första natten i husvagnen kvällen i Grönhögen innan vi började renovera den på riktigt. Samma kväll förlovade vi oss. Hur små och gulliga var vi inte där i vår bruna fula husvagn?

Lyckliga vaknade vi upp morgonen efter redo att köra igång. Kan det ha varit en månad innan det var festivaldags kanske? Sov förvånansvärt bra och har gjort ever since. Sover aldrig så gott som i husvagnen. 

 

 

Jag åkte ner och målade varje ledig stund och snart var vagnen såhär fin! Kan vara ett av mina bästa köp någonsin? Den fick sitt eldprov på Bråvalla. Husvagnen bredvid såg ut såhär när vi vaknade dagen för hemfärd och vi insåg att vår vagn nog inte var en festivalvagn trots allt. Den förtjänade mycket mer än så:

Vi spenderade hela sommaren i husvagnen. Vi testade campinglivet på riktigt för första gången i Köpingsvik och bodde sedan på tomten till Markus farmors/föräldrars stuga på norra Öland. Vi kasade runt och hängde i trädgården i både Grönhögen, Smedby och Algutsrum när vi insåg vilken fantastisk frihet det var med husvagn? 

Mamma hjälpte oss att sy svarta gardiner till husvagnen, filtar införskaffades och ljusslingor piffade upp tillvaron. Såhär har den sett ut de senaste fyra åren men de svarta gardinerna var inte längre särskilt svarta längre så "vi" kände för något nytt. Jag drog ihop ett team bestående av en mamma och en moster för ett par helger sedan och sydde om ett par IKEA-gardiner. Här är årets husvagn:

Här bor vi nu så ofta vi bara förmår. I sommar blir det ingen Sweden Rock och det där med att ta en tur längs den skånska kusten ser väl ut att få skjutas på framtiden. Det lär ju inte hindra oss från att leva husvagnsliv dock, vi har många campingar på norra Öland att bocka av och flera vi kan tänka oss att besöka igen. I fredags tog vi med popcorn och dator ut och hade fredagsmys med övernattning i trädgården. Grönhögen är en given destination och vi pratade om att ta en helg i Smedby framöver. 

Det var vår husvagnshistoria hittills.

100% hela familjens bästa investering i kategorin "under miljonen" och lätt Markus bästa idé någonsin.

Barndomshemmet som såldes

Det finns ju de som under sin uppväxt flyttar runt och så finns det de som bor på samma plats tills de fyller 21 och flyttar hemifrån.

Den sistnämnda sorten är ju jag.

Jag bodde ju i 70-talsvillan på Köksvägen i 21 år och det är ju ganska lång tid. Om man jämför med att jag har bott hemifrån i sju år och det känns som ett helt jävla liv redan.

När jag själv skulle köpa hus letade jag efter något som var raka motsatsen mot det där huset. Inget 70-tal och VERKLIGEN inte alla rum på en lång rad. Fast det är ju inte det där, planlösningen eller byggåret som bygger ett barndomshem. Det är att gå hem från sexårs själv för att det bara är att korsa ett grönområde och veta att någon väntar där hemma. Det är en mamma som försöker stryka tvätt och samtidigt hindra sina barns Tamagotchis från att dö. Det är en pappa som lagar samma röda cykels punktering för femhundraelfte gången på garageuppfarten. Det är att ha överdrivna historier om hur en storebror räddade en lillasyster från att bli påkörd trots att bilen svängde långt innan och hon inte ens var i närheten av att dö. Det är skrapade knän. Det är oändliga timmar av Barbie-lek med en lillasyster. Det är tre syskon som springer och leker med vad som från början var storebrors actionfigurer men som han generöst delade med sig av för att systrarna skulle kunna vara med. Det är rädslan för vargarna på vinden som i verkligheten bara var småfåglars bon. Det är tårar över läxor och tårar över relationer. Gemensamma middagar vid ett matbord. Bullbak. Pepparkaksdegen som var tvungen att "testas" ungefär fjorton gånger per dag medan den stod till sig i uterummet. Julskinkan och flädersaften på spisen. Minnet av en särskild gryta som bara användes för att koka fisk till katten. Den där katten man var ömsom rädd för, ömsom dyrkade. På avstånd såklart. Han var ju vild. Ett barndomshem är guldfiskarna man älskar, kaninerna som storebror så ömt vårdar när man själv mest var för rädd för för att verkligen knyta något band till dem. Det är huset där jag bestämde mig för att sluta vara hundrädd och tillslut lyckades tjata till mig en hund. And by the way, you are welcome familjen för han är ju typ det finaste som vandrat på denna jord. Trots att han skulle byta mig mot en halvrutten morot utan att blinka.

Ett barndomshem är smakerna av bigarråer, moreller och äpplen. Självklart de godaste äpplena i världen som bara verkar växa på ett enda magiskt träd i hela världen. 

Ett barndomshem är naturligtvis fyllt av mycket sorg. På 21 år hinner många man älskar lämna en, djur som människor. Jag älskade alla mina typ hundra fiskar som truten tog i dammen utanför mitt rum. Påwl. Grodan. Deras föräldrar, Susaren och Kvick. Sten och Storstark. Som egentligen hette Plupp men det var två storasyskon som lade sig i och sa att en fisk faktiskt inte kan heta Plupp till en liten systers förtret.

Tur att hon älskar oss ändå.

Och Sten är ju ett sjukt mycket bättre namn på en guldfisk. 

Jag sörjde dem allihop i det där huset. 

Fiskarna, kaninerna, katten och en mormor och en morfar.

Det bästa med mitt barndomshem är dock att det jag minns mest när jag tänker tillbaka är alla de lyckliga minnena. De är liksom starkast. 

Alla lekar vi lekte, barfota fötter i gräset när jag sprang runt husknuten. Färgen som bildades i mitt rum när den solblekta randiga markisen vevades ut över trädäcket utanför mitt rum. Att innantill känna till de bästa solfläckarna att sträcka ut sig i som om man vore en katt. 

Mitt barndomshem är sålt nu. Mina föräldrar flyttade därifrån i somras. Det var det klokaste beslutet de fattat på länge tror jag och jag är så glad över att de kommit till rätta i sitt nya hem.

Det finaste med ett lyckligt barndomshem är att känslan inte är permanent etsad i väggarna utan i minnena.

Och minnena kan man ju faktiskt aldrig sälja.

Utsikten in mot huset jag hade från min favoritplats i huset, på golvet innanför altandörren på mitt rum that is. Hoppas de nya ägarna hittar och uppskattar den. 

Vi avslutar väl med tre bra saker som odlats i det där huset: