Barndomshemmet som såldes

Det finns ju de som under sin uppväxt flyttar runt och så finns det de som bor på samma plats tills de fyller 21 och flyttar hemifrån.

Den sistnämnda sorten är ju jag.

Jag bodde ju i 70-talsvillan på Köksvägen i 21 år och det är ju ganska lång tid. Om man jämför med att jag har bott hemifrån i sju år och det känns som ett helt jävla liv redan.

När jag själv skulle köpa hus letade jag efter något som var raka motsatsen mot det där huset. Inget 70-tal och VERKLIGEN inte alla rum på en lång rad. Fast det är ju inte det där, planlösningen eller byggåret som bygger ett barndomshem. Det är att gå hem från sexårs själv för att det bara är att korsa ett grönområde och veta att någon väntar där hemma. Det är en mamma som försöker stryka tvätt och samtidigt hindra sina barns Tamagotchis från att dö. Det är en pappa som lagar samma röda cykels punktering för femhundraelfte gången på garageuppfarten. Det är att ha överdrivna historier om hur en storebror räddade en lillasyster från att bli påkörd trots att bilen svängde långt innan och hon inte ens var i närheten av att dö. Det är skrapade knän. Det är oändliga timmar av Barbie-lek med en lillasyster. Det är tre syskon som springer och leker med vad som från början var storebrors actionfigurer men som han generöst delade med sig av för att systrarna skulle kunna vara med. Det är rädslan för vargarna på vinden som i verkligheten bara var småfåglars bon. Det är tårar över läxor och tårar över relationer. Gemensamma middagar vid ett matbord. Bullbak. Pepparkaksdegen som var tvungen att "testas" ungefär fjorton gånger per dag medan den stod till sig i uterummet. Julskinkan och flädersaften på spisen. Minnet av en särskild gryta som bara användes för att koka fisk till katten. Den där katten man var ömsom rädd för, ömsom dyrkade. På avstånd såklart. Han var ju vild. Ett barndomshem är guldfiskarna man älskar, kaninerna som storebror så ömt vårdar när man själv mest var för rädd för för att verkligen knyta något band till dem. Det är huset där jag bestämde mig för att sluta vara hundrädd och tillslut lyckades tjata till mig en hund. And by the way, you are welcome familjen för han är ju typ det finaste som vandrat på denna jord. Trots att han skulle byta mig mot en halvrutten morot utan att blinka.

Ett barndomshem är smakerna av bigarråer, moreller och äpplen. Självklart de godaste äpplena i världen som bara verkar växa på ett enda magiskt träd i hela världen. 

Ett barndomshem är naturligtvis fyllt av mycket sorg. På 21 år hinner många man älskar lämna en, djur som människor. Jag älskade alla mina typ hundra fiskar som truten tog i dammen utanför mitt rum. Påwl. Grodan. Deras föräldrar, Susaren och Kvick. Sten och Storstark. Som egentligen hette Plupp men det var två storasyskon som lade sig i och sa att en fisk faktiskt inte kan heta Plupp till en liten systers förtret.

Tur att hon älskar oss ändå.

Och Sten är ju ett sjukt mycket bättre namn på en guldfisk. 

Jag sörjde dem allihop i det där huset. 

Fiskarna, kaninerna, katten och en mormor och en morfar.

Det bästa med mitt barndomshem är dock att det jag minns mest när jag tänker tillbaka är alla de lyckliga minnena. De är liksom starkast. 

Alla lekar vi lekte, barfota fötter i gräset när jag sprang runt husknuten. Färgen som bildades i mitt rum när den solblekta randiga markisen vevades ut över trädäcket utanför mitt rum. Att innantill känna till de bästa solfläckarna att sträcka ut sig i som om man vore en katt. 

Mitt barndomshem är sålt nu. Mina föräldrar flyttade därifrån i somras. Det var det klokaste beslutet de fattat på länge tror jag och jag är så glad över att de kommit till rätta i sitt nya hem.

Det finaste med ett lyckligt barndomshem är att känslan inte är permanent etsad i väggarna utan i minnena.

Och minnena kan man ju faktiskt aldrig sälja.

Utsikten in mot huset jag hade från min favoritplats i huset, på golvet innanför altandörren på mitt rum that is. Hoppas de nya ägarna hittar och uppskattar den. 

Vi avslutar väl med tre bra saker som odlats i det där huset: