Nej men jag har ju inte berättat om när det finaste i livet hände!
På söndagen efter Sweden Rock kraschlandade jag hemma över en kväll för att sedan plocka upp första bästa syster och dra till Stockholm like the good old days!
Vi hade nämligen biljetter till Tokio Hotels konsert i Fryshuset.
Men alltså HÖR NI?!
Tokio Hotel.
Som jag lyssnade på för sisådär ett halvt liv sedan.
(Inte ens ett skämt, halvera min ålder så får ni rätt siffra, det är sjukt att tänka på)
Vi levde livets liv med vin på box, asiatisk mat i sängen före konserten och MAX i fönstret efteråt.
Och om vi ska fokusera på något annat än maten så var det en fantastisk musikupplevelse.
Kanske för att jag hade noll förväntningar?
Som inte blev bättre av att det var typ, trettio pers på plats när vi dök upp?
Men som blev så jävla bra när det fyllde på och alla som var där visade sig vara eliten i fan-skaran.
Alla vet ju att en konsert med lite färre hängivna fans är det absolut bästa man kan få uppleva.
De spelade både gamla och nya favoriter men alltså HERREGUD vad dessa små pojkar har blivit stora? De är ju bara ett par år äldre än mig men alltså... Har jag också åldrats sådär mycket? Är jag också vuxen nu? ÄR JAG OCKSÅ EN UNG VERSION AV OLA SALO NU?!?!
#hejlivskris
Men det var fett. Like the good old days när jag och min syster bara drog runt som två alkoholiserade tattare och inte brydde oss om något annat än musik.
(-ish)
Livet är fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar