Ni vet hur mitt (okej, vårt) hus kantas av gigantiska sjuka almar som knakar oroväckande i varje storm och som man snällt måste påminna om att de gärna får låta bli att rasa över och mosa vårt hem?
De trädens vara eller icke vara har varit omstritt. Länge, så vitt jag förstått.
Jag menar, det var ju visserligen i höstas jag för första gången fick erfara hur det var att rensa trädgården på nedfallna grenar tjocka som mitt lår efter varje storm men mina grannar har stridit om detta i åååår. Fått höra att de inte får ta ner träden. Inte för att någon annan har velat sköta om dem men tas ned? Nej nej. Så får man inte göra.
Jag ska inte säga för mycket eftersom jag inte varit direkt inblandad (inblandning kräver ju även att man involverar sig med andra människor och... ja, ni vet. Det är ju mer Markus jobb och honom har jag ju hållit sysselsatt på annat håll).
För någon vecka sedan dök det upp skyltar i väggrenen. Jag förstod inte riktigt budskapet om jag ska vara ärlig men jag har bara en känsla av att jag inte ville vara personen vars bild, namn och telefonnummer satt uppspikat längs bygatan. Vi kan lämna det så.
I torsdags ringde ett 010-nummer till min telefon och jag blev lite förvånad för sen jag sa upp företaget och Nixade mitt nummer har det varit lugnt på försäljningsfronten. Jag gjorde som alla mentalt instabila människor i min ålder och ignorerade samtalen.
När jag kom hem fick jag höra att samma 010-nummer lämnat ett meddelande på Markus telefonsvarare som sa att de ringde från Trafikverket och att de skulle ta ner träden.
Ursäkta?
Jag hade liksom nästan släppt projekt "ta strid om träden" efter några halvhjärtade försök för om mina granar stridit om dem i flera år före mig, vad skulle jag kunna göra annorlunda?
Men nu ska de alltså tas ner. Före skördefesten till och med. Något om att det ju faktiskt är en säkerhetsrisk för de som passerar bygatan. På skördefesten. Ni vet.
Vi lämnar det där, jag är ju bara glad att de kommer kapa träden. De kommer inte tas ner helt men det kommer inte vara en daglig dödsfälla längre i alla fall. Jag försöker mest föreställa mig hur det kommer kännas att inte behöva parkera bilen strategiskt när man märker att det är väldigt blåsigt. Ja det och så försöker jag beräkna med hur många procent risken för duvskit kommer minska med. Ganska drastiskt skulle jag tippa på.
När den största chocken lagt sig funderade jag dock på vad vi ska göra med Lars.
Vår fasan.
Han bor ju på en utav trädgrenarna som hänger ut över grinden.
Jag försöker övertala Markus att vi ska bygga Lars en trädkoja med tillhörande fasan-men-inte-rovdjursvänlig-stege. Han är inte helt såld på idén men vi vet ju alla vem det är som bestämmer där hemma.
Ja näst efter Nattis då.
(Nej det är inte Tokyo.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar