Det var en kortvarig lycka vi kände över att ha belysning och möjligheten att ladda våra telefoner i sovrummet igårkväll. Markus hann inte mer än att titta på sin telefon, konstatera att han hade två procent batteri kvar och sätta i laddaren förrän strömmen gick.
Den kommer väl tillbaka tänkte vi och somnade lugnt. Min supertelefon har ju ett batteri som håller i fyra år ungefär så det var ingen risk att missa väckarklockan.
Klass II-varning i all ära men avsaknaden av höga sjuka träd inpå huset var lugnande. Kanske lite väl lugnande för jag blev förvånad över att vakna till ett hus som fortfarande var strömlöst.
Ursäkta liksom?
Det finns inget värre än att behöva kliva upp på morgonen i ett kallt hus. Ingen värme, inget kaffe, inte tillräckligt med varmvatten för en dusch och två små kattbarn som frös. Så när det började ljusna packade vi in oss i bilen och åkte hem till mamma och pappa. Barnen får hänga där idag där det är varmt och skönt och jag fick sminka mig i bilen på parkeringen bakom jobbet. Insåg att jag skulle dö ungefär fem minuter in i apokalypsen. Kanske lika skönt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar