Det roligaste med att ha haft en story i bakhuvudet i typ, fjorton år, är att karaktärerna nästan fått egna liv vid det här laget? Deras personligheter har utvecklats år efter år och för varje skrivet ord har de blivit mer och mer självständiga.
Det gör det ganska intressant att skriva för helt plötsligt uppstår en situation som inte alls utspelar sig som det var tänkt från början för att karaktärerna lever sitt eget liv och dansar inte alltid efter min pipa.
And it's all fun and games tills du en kväll skriver ett långt stycke, stannar upp och inser att din karaktär har förvandlats till ett as.
Ursäkta?
I raised you better than that!
Och sen sitter man där och är arg och besviken på en pojkspoling med dålig kvinnosyn för att han borde veta bättre.
Även om han bara existerar i ens eget huvud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar