Trauma

Först och främst kanske jag borde inleda med att berätta att allt har gått bra med bilen. Det var glapp i turbon men det går på försäkringen eftersom bilen var så väl servad.

(Thanks to everyone but me typ.)

Så vi får tillbaka den på torsdag om allt snurrar på som det ska. Man blir lite halvt strandsatt när man bor söder om de viktiga delarna av kommunen men alltså wow vad det ändå flutit på bra första veckan? (Peppar, peppar...) Trots vägarbeten och köer. Tack vare snälla föräldrar och arbetskamrater. 

Dessutom är det ju FYSISKT möjligt för mig att åka buss till och från jobbet, hur sjukt är inte det på en skala mellan Grönhögen och Bårby typ.

Såatte, det är väl veckans status. Annars då?

Ägnade dagen idag åt att ärra mig själv för livet.

Vad ovanligt, tänker ni kanske nu och himlar med ögonen men alltså nej.

Jag har gråtit mer eller mindre hela dagen över detta.

I'll take it from the top.

Markus åkte hem till sina päron för att hjälpa dem med lite el-stuff, ni vet, eftersom han är elektriker och sådär. Mina päron var förbi med släpet igår kväll eftersom, ni vet, vi har ju ingen bil att själva dra något släp med? Tippen i Mörbylånga har öppet söndagar så vi tänkte swisha förbi där imorgon och slänga all eländesmurgröna (och ett och annat "träd") jag gått loss på. Så medan Macky är iväg tänkte jag lajva självständig kvinna och lasta släpet själv så det bara är till att åka imorgon (när någon med bil behagar plocka upp oss, såklart...)

Det första som händer när jag hugger tag i några grenar är att jag praktiskt taget får en fågel i handen. Koltrast tror jag? I kind of panicked så jag tittade inte jättenoga ska erkännas. Fågeln flög, jag skrek så det hördes över hela Kastlösa... Ja jag tänker mig att ni säkert kan föreställa er hur det ser ut eftersom alla som vistats utomhus i närheten av mig troligtvis har fått se ett liknande scenario live? Det händer, för att uttrycka det milt, ganska ofta. 

Oh well, fågeln hade ju stuckit och jag petade med en pinne i rishögen och inget mer anföll så jag tänkte att det var fine.

Så jävla fel jag hade.

Jag hade ju ändå försökt förbereda mig på vissa krisscenarion. Som att en igelkott hade flyttat in eller att en orm kände att det var ett gött ställe att hänga på.

Vad jag inte förberedde mig på var detta:

Ett ägg. Ett fkn ägg. 

Vid det här laget kan det vara så att ni ställer er lika frågande som min familj gjorde.

Flytta på det?

Du måste ju få bort riset.

Det är ett dåligt ställe att ha ett bo på.

Det kommer inte bita dig?

Och jag kände mest att... Nej. Ni förstår inte. Det är ett ägg.

Ett ägg som i en fågelmammas älskade bebis.

Som hon värpt.

Jag har ingen aning om vad hon gått igenom för att komma dit hon var idag.

Eller kanske snarare, dit hon befann sig i livet igår. 

Innan ett monster kom och raserade hennes värld?

Jag tror ni ser vart det här är på väg.

Hur sinnessjukt många människor hör man inte talas om varje dag, på nätet eller bekanta, som lider av infertilitet? Sinnessjukt säger jag.

Var och varannan människa?

Tänker att det säkert kan drabba djur också.

Typ fåglar.

Och nu skulle jag ta hennes efterlängtade ägg ifrån henne?

"Hon har säkert ägg i varenda buske" försökte Markus muntra upp mig och blev genast svartlistad för att vara ett sånt typexempel på strukturella problem i vårt samhälle. 

Gick in och svepte två groggar. Samlade mod. Eller... Vad man ska kalla det? Försökte dränka min empatiska sida? 

Lyckades sådär. 

Började gråta (igen) så fort jag klev ut och såg rishögen där jag visste att ägget låg.

Men ändå, var ju tvungen att göra något och vodkan började ändå kicka in så jag började arbeta mig runt problemet. 

(Och stressade antagligen mammafågel ännu mer eftersom jag drog ut på eländet.)

Tillslut insåg jag att jag inte kunde spela mer plockepinn med rishögen utan att riskera att riva ner boet och definitivt ha ihjäl den stackars blivande fågelungen.

Så jag lirkade loss det med stigande panik.

Lade det på marken och hyperventilerade en stund.

Insåg att jag fortfarande är sjukligt rädd för saker som lever.

Eller kan komma att leva?

Även döda ting som kanske inte är riktigt döda för man vet ju aldrig.

Tillslut bar jag bort det till en av våra hasselbuskar som är ganska tät. Sen tätade jag den lite extra. Fick höra att det var att överdriva att vira hönsnät runt trädet.

Slängde på resten av riset, fick en käftsmäll så det sjöng om det av en gren och tänkte att jag förtjänade den. 

Såatte.

Där är vi typ nu.

Med mig hopkrupen av ångest för att oddsen för att den där fågelmamman återvänder till sitt bo är lika med noll? Jag förstörde hennes hem och tog ifrån henne allt.

Jag lät mig mutas till att förlåta Markus när han kom hem med godis.

Är ju ändå en fruktansvärd människa efter idag så vad spelar det för roll. 

Over and out från psykfallet.