Intensiva 48 timmar

 


För 48 timmar sedan satt jag på bussen på väg hem från tjejkväll i stan. Efter det har det varit... Kaos?
Jag vet inte.

Macky hämtade mig vid fyra på morgonen (efter att jag ringt och väckt honom och börjat gå hem mot Kastlösa...) och lagom när vi möts pajar vår bil.
Jag vet inte vad det är för fel och jag har inte gjort annat än att spekulera i vad som har hänt, vad som är trasigt, hur mycket det kommer kosta att laga eller om det ens kommer vara värt att laga så jag drar inte det en gång till.
Det kom väldigt mycket rök ur den kan vi ju konstatera och jag kan lägga till "knuffat en trasig bil barfota i april klockan halv fem en söndagsmorgon" på mitt livs-cv.

Efter det har livet varit ett enda spekulerande, ringande till försäkringsbolag, verkstad och pratat med diverse bärgare. Assistancekåren är mina nya favoriter. De är de enda i den här soppan som lyckats förklara och hjälpa mig när alla mina svar är "vet inte?"
Hur långt har bilen gått?
Vet inte?
Vilken verkstad ska den till?
Vet... Inte?
Osv. De fixade allt.

Och Alex i kundtjänsten på Folksam förtjänar också en guldstjärna.

"Hej, kan du förklara min bilförsäkring för mig? Jag förstår inte riktigt."
"Nä vem fan gör det, med det löser vi!"

Exakt den attityden jag behövde för att inte bryta ihop helt enkelt. Himla fint ändå.

Bilen är i alla fall på en Folksam-godkänd verkstad nu, jag har pratat med fler människor än jag är bekväm med och nu kan jag inte göra mer.
Skönt.

Tur för oss där på söndag morgon klockan fem så var ju min käre bror vaken?
Och erbjöd oss skjuts hem?
Så vid femtiden trillade vi i säng och sen sov jag till halv åtta för min hjärna tyckte det var bättre att sätta igång och stressa över bilen.
Man är ju rimlig osv.

Försökte vila mig i form för vid 12:30 skulle jag vara på plats i Mörbylånga och hjälpa honom att hålla visningar. Känns ändå såhär i efterhand som om jag tog mig igenom det ganska bra med tanke på att jag brukar vara ett vrak när jag har sovit dåligt.

Har kommit till det där apatiska stadiet där det enda som känns okej är att stirra in i en vägg? Man vill inte titta på tv, läsa böcker har man ingen ro till, skriva känns övermäktigt... Ni vet? Man går till jobbet, gör det man ska, ringer alla viktiga samtal om bilen som på beställning och sen kommer man hem och bara... Nej?

Tröstar mig med att det går över och att saker och ting alltid brukar lösa sig. Det har det ju alltid gjort hittills. Värre knipor än såhär har man ju ändå varit i osv.