Ett träd mindre

Häromdagen gick en granne förbi med sin hund. Han hälsade och presenterade sig för Markus. Sedan hälsade jag, även fast jag helst ville gömma mig bakom ett av de kala träden vars stam är ungefär sju och en halv centimeter i diameter. Jag har dock en tendens att slingra mig ur det där på ett sätt jag inte ens vet vad jag själv tycker om. Jag säger aldrig mitt namn om jag känner igen dem väl som kunder från ICA. Jag ser ju i deras blickar hur de redan försöker placera mig. Läser deras tanke, varför känner jag igen dig?

"Hej, mig känner du kanske igen. Från affären."

Och så slipper jag säga mitt namn. För vi har redan passerat det stadiet.

Ibland undrar jag hur länge jag själv och andra kommer identifiera mig som "hon i kassan på ICA"?
Andra gånger tänker jag på hur länge jag kommer kunna gömma mig bakom den lilla anonymitet mitt i rampljuset det skänker.
Ofta finner jag det märkligt och faktiskt svårbegripligt när jag inser att det finns folk som bara känner mig som Sanna på Fastighetsbyrån.
Ibland är jag ju också bara Sanna. Men endast om du lyckats passera den där första yttre muren.  Då behövs ingen titel att gömma sig bakom.

Men, tillbaka till mitt träd. Såhär såg det ut efter att jag frågat Markus om han trodde att jag kunde såga ner det med handsåg.
”Kan du väl?” Sa han och tänkte inte mer på det för varför skulle jag såga ner ett träd helt oprovocerat?
Han borde känna mig bättre än så.

”Maaaarkus? Kan du komma och hålla i trädet så det inte trillar i mitt huvud?”

Såatte.

Fick lite storhetsvansinne.

Men det var ju ändå mest en lång, tjock... Död pinne.